98 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Helt utan värde vorv emellertid ej hertigens förbindelser
med ordnarna, av vilka frimurarnes var den främsta. Genom
deras förmedling kunde man, om man var medlem, erhålla
många viktiga politiska nyheter från främmande länder.
Denna synpunkt motiverade nog till en god del Gustav III:s
intresse för frimureriet. Tack vare sin internationella ka-
raktär kunde frimurarorden för konungen öppna värdefulla
kanaler och kunskapskällor för hans mångskiftande diplo-
mati. Själv vågade Gustav dock ej alltför mycket framträda,
men med hemliga medel arbetade han på att förskaffa her-
tig Karl stormästarvärdigheten över hela orden — i förhopp-
ning att sedan kunna begagna den lättledde brodern som sitt
politiska verktyg. Dessa planer strandade dock på den starka
nationalkänslan särskilt inom Tyskland och Ryssland samt
på hertigens moraliska ovederhäftighet. Hans lättfärdiga
levnadssätt stod illa i samklang med ledarskapet för ett ide-
ellt samfund, vars mål var att fostra sina medlemmar till
välgörenhet, sedligt mod och ärlig pliktuppfyllelse. Det
väckte både ömkan och åtlöje, när »Salomos vikarie» vid
ordenshögtidligheter anropade himlen att omgjorda honom
med renhetens gördel och förläna honom kyskhetens dygd.
Det hjälpte inte mycket upp hans aktier, att han en vacker
dag fann sig föranlåten att skriftligen uppsäga bekantskapen
med mamsell Eckerman, sin dåvarande mätress, under sal-
velsefullt hänvisande till sin plikt att hädanefter »undfly en
levnad, som i Guds och människors ögon var förhatlig».
Lovisa Ulrika betygade sarkastiskt sin glädje över att »kung
Salomo hade skickat tillbaka drottningen av Saba». Men
hertigens vänner blevo en smula betänksamma, när Karl
ändå inte kunde lova sin särskilt gode vän och frimurar-
broder Reuterholm mer än att inför nya frestelser »vara
karl i det längstal! Snart måste man också med ve-
mod konstatera, att hertigen på sommaren och hösten åter-
tog de mätresser, som han vid påsktiden övergivit.

Denna moraliska skröplighet hindrade dock ej hertig Karl
från att år 1779 nå så högt upp på rangskalan som till ordens-
mästare i frimurarnes sjunde provins. Året därpå upprätta-
de han en ny frimurarprovins, den nionde, som omfattade
Sverige samt Ryssland utom Livland, och som han själv tog
ledningen av. Genom en fest i Börshuset installerades han
