GUSTAV III SIN EGEN UTRIKESMINISTER. 103

»behaglighet» för dem som hade tid och råd att roa sig, men
tillfogar, att »en fattig träl som jag har allestädes lika roligt;
och om jag är med Hans Maj:t i Spa eller i Gränna, så kom-
mer det nästan på ett ut för mig, som varest jag är blott
får tid att lära känna tapeterna i kammaren, där jag håller
mig innestängd vis å vis bläckhornet och chiffren».

Ehuru Gustav III var den i huvudsak bestämmande i
fråga om utrikespolitiken redan på den tid, då Scheffer och
Creutz voro utrikesministrar, så lade dock dessa båda högt
ansedda män en viss hämsko på hans självrådighet. Efter
Creutz” död på hösten 1785 blev i varje fall det kungliga
allenastyrandet på detta område märkbarare än förr. Under
det första halvåret efter Creutz” död lämnades kanslipresi-
dentposten obesatt: Gustav III var sin egen utrikesminister.
Men på våren 1786 utnämnde han skalden Johan Gabriel
Oxenstierna och friherre Emanuel De Geer till riksråd och
gav dem samtidigt i uppdrag att tillsvidare, medan kansli-
presidentsämbetet stode vakant, »lägga handen» vid utrikes-
ärendena. De båda herrarne blevo ett slags tillförordnade
kanslichefer och betydde i realiteten ingenting.

De Geer fann sig ej länge i den förnedrande sysslan utan
begärde och erhöll avsked på sommaren 1787. Oxenstierna
stod kvar tillsvidare men blev varken underrättad eller till-
frågad om de betydelsefullare spörsmålen. Han fick också på
sin höga men rent dekorativa post bevittna 1789 års om-
välvning, vilken även formellt ökade Gustav III:s makt på
det utrikespolitiska området. Följderna visade sig också
snart. I maj 1789 upplöste kungen rådskammaren och kal-
lade sedan till sina konseljer vilka han ville. I november
samma år tog Oxenstiernas förödmjukande bana som ut-
rikesminister slut. De som betydde någonting från 1787
och fram till slutet av Gustav III:s regering, voro de nyss-
nämnda Franc och von Asp. Franc blev mot slutet ett slags
personalchef för den svenska diplomatin och höll även kon-
ferenser med främmande ministrar. Då någon kanslipresi-
dent ej tillsattes, uppehöll Franc motsvarande syssla. Att
denne uppkomling och streber på samma gång sedan 1787
var statssekreterare och sedan mars 1791 överpostdirektör,
det var sannerligen mer än den ämbetshungriga adelsoppo-
sitionen kunde smälta!
