106 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Finska självständighetssträvanden på
Gustav III:s tid.

Sid. 346 st. 1, sid. 369—372.

Efter genomförandet av Finlands politiska frihet under
världskriget ha de finska historikernas uppmärksamhet kan-
ske mer än någonsin inriktats på sitt lands historia un-
der senare delen av den svenska tiden. De viktigaste spörs-
målen ha varit: Hur var det egentligen ordnat för Finland
under 1700-talet? Hur betraktade »rikssvenskarne» Fin-
land, och vilken uppfattning hade detta lands invånare om
sin ställning inom den svenska monarkin? Existerade under
det sista seklet av den svenska tiden ett finskt national-
medvetande, och i så fall i vilken utsträckning?

Det har påpekats, att den svenska regeringen under se-
nare hälften av 1600-talet sökte »försvenska» Finland, en
strävan, som naturligtvis står i samband med Karl XI:s
arbete på att inordna rikets alla delar under en fast riks-
myndighet. Det finska språket bibehöll dock länge en socialt
aktad ställning vid sidan av svenskan, och ännu omkring 1700
var, som H. G. Porthan påpekat, finskan de bildades samtals-
språk. Men under de följande decennierna trängdes finskan
undan av svenskan, som alltmera uteslutande blev ämbets-
männens tungomål och kulturspråket.

Frihetstiden blev ur Finlands synpunkt sett en rätt dyster
epok, anser exempelvis Danielson-Kalmari. De styrande
skulle i allmänhet ha visat en upprörande likgiltighet för de
finska frågorna, framför allt försvaret av den östra riksdelen.
Behovet härav hade Karl XII:s krig och hattkriget 1741—
43 till fullo visat. De hemska minnena av ryska ockupatio-
ner under stora och lilla ofreden framfödde i mera optimi-
stiska eller modiga sinnen tanken på nödvändigheten av ett
starkt försvar. Men hos många medlemmar av Finlands
bildade klass ingöto de däremot modlöshetens anda, och den
farliga tron började sprida sig, att det var omöjligt att för-
svara Finland mot den ryske jätten. Man borde, menade
mången, söka leva så lugnt och bekvämt som möjligt, även
