112 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Geileborna

skänkte dalkarlarnes frikår 3,000 gevär, 8 kanoner och 2
s. k. rustvagnar med kartescher, druvhagel och »geschwinda
kulskott». Övat artillerimanskap under befäl av en styck-
junkare följde med. På samma gång utrustade stadens
borgerskap både infanteri och kavalleri för sitt eget försvar
mot en ny påhälsning av ryska mordbrännare, och dessa
trupper började genast exercera av alla krafter. För stadens
fasta försvar från sjösidan sörjde borgerskapet också, så
gott det förmådde, med sina små medel. Även här kunde
Armfelt vid en inspektionsresa konstatera, att »soldaten
brann av lust att slåss».

I Jämtland

igångsattes även en folkresning, fast i mindre skala. Natten
till den 26 september 1788 nåddes det centrala Jämtland
av underrättelsen, att omkring 1,000 man norska trupper
tågat över gränsen vid Sul och ryckt fram mot Skalstugan.
Situationen föreföll brydsam, ty Jämtlands regemente, som
likväl ej tycks ha varit någon mönstertrupp, låg på annat
håll i riket. I stället satte man i gång med folkväpning längre
söder- och österut. Hösttinget, som just påbörjats vid Brun-
flo, avslutades, och i skrivelser till vederbörande kronofogde
och länsmän uppmanade häradshövding Wasell ortens inbyg-
gare att väpna sig. Nyheten om fiendens styrka visade sig
emellertid kräva korrigering: den norska truppen bestod icke
av mer än ett par hundra man infanteri, och »faran» gick
snart över. Då de norska officerarne fått reda på att jäm-
tarne rustade sig till motstånd, retirerade de med sina trupper
över gränsen.

Över huvud taget förlöpte hela denna 14-dagarsfejd så
oblodigt som gärna var möjligt. De svenska och danska
överbefälhavarnes krigiska sinnesstämning hade ej hindrat
dem från att vid »fälttågets) början bjuda varandra på yp-
perliga frukostar — en som man kan tycka ovanligt gemyt-
lig början på ett krigiskt företag.
