SVENSKA FLOTTAN BLIR INSTÄNGD I VIBORGSKA VIKEN. 117

också hade sin dryga andel i ansvaret för vad som hänt.
Hertig Karl, som ju innehade en hög befälspost, sökte senare
slingra sig ifrån ansvaret med att påstå, att han för sin del
hade satt sig emot örlogsflottans inlöpande i Viborgska
viken — något som bevisligen är rena lögnen.

Men — anser Arnold Munthe — låt vara att Gustav III:s
farliga färd in i Viborgska viken var ett djärvt företag, så
var den å andra sidan resultatet av militära beräkningar.
Att från Viborgssidan rikta ett överraskande angrepp mot
den ryska huvudstaden var en plan, som rönt uppskattning
även av rysk krigshistorisk vetenskap. Ryssarne voro ut-
mattade av kriget och kunde väl tänkas bli bragta ur fatt-
ningen genom ett djärvt svenskt initiativ. Den 11 juni 1790
skrev befälhavaren för den ryska armén i Finland, Salty-
kov, ett brev till en mycket högt uppsatt rysk diplomat och
politiker, vilket avslutas med följande dystra reflexion:
»Eders Härlighet, förhållandena äro tunga. Gör allt för att
lätta dem! Vid Gud, krafterna ta slut hos oss alla.>

Modlöshet var sålunda till finnandes även på den ryska
sidan och — vad värre var — även tvedräkt. Att ryssarne
så länge förhöllo sig overksamma gentemot den svenska
flottan, anser Munthe bero på att någon verklig samverkan
mellan deras lant- och sjöförsvar ej kunde åstadkommas.
Den ryske amiralen Tjitjagov var gramse på sina kolleger.
Dessutom litade han på att vinden skulle stå sig och hyste
den säkra förhoppningen att kunna betvinga den svenska flot-
tan uteslutande genom atlt blockera och hungra ut den. Slut-
ligen förtjänar det påpekas, att det militära läget för ryssarne
förmodligen ej var så gynnsamt, som stundom har gjorts gällan-
de i svensk litteratur. Den ryska skärgårdsflottan var i början
spridd på olika platser och delvis ärnu ej färdigrustad. Och
vad den ryska armén beträffar, var den uppdelad i små avdel-
ningar utefter gränsen, vilka hade svårt att var för sig hålla de
svenska trupperna stången. Munthe anser även, att den sven-
ska flottans ställning i Viborgska viken »visst icke var så
äventyrlig, som man velat framhålla». Den var enligt hans be-
räkningar överlägsen den ryska i fråga om fartyg, bestyckning
och bemanning. Den svenska örlogsflottan kunde lätt för-
svara sig och vid gynnsam vind löpa ut ur viken, me-
dan »den ryska flottans läge var utdraget och obekvämt
