120 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

i brand! Jag springer i luften.» En av flottans ståtligaste
fregatter kom dock för nära Enigheten, och lågorna kastade
sig över i dess rigg. Efter några sekunder bildade de tre far-
tygen ett jättebål, som med stark fart drev ned mot fiendens
fartyg. Men innan faran nådde ryssarne, hördes en fruktans-
värd skräll, och både Brännaren och Enigheten voro förvand-
lade till en massa spillror. Karl Axel Löwenhielm, som be-
fann sig ombord på närmaste fartyg, berättar, att »stympade
lemmar samt träbitar flögo tvärtöver vår galär». Några ögon-
blick därefter flög även den brinnande fregatten i luften.?

Den svenska örlogsflottan förlorade 6 linjeskepp och 3 fre-
galter men intet av dem till följd av fiendens eld. Förkla-
ringen till detta märkliga förhållande ligger framför allt
däri, att den ryske amiralen hade väntat, att svenskarne
skulle göra genombrytningsförsöket genom ett östligare sund,
som var huvudfarleden. När vår flotta nu begagnade den
västliga farleden, blev Tjitjagov så överraskad, att han gav
virriga order och icke hann förflytta sin huvudstyrka till
den kritiska punkten.

Två gånger var konung Gustav nära att falla i rysk fången-
skap. Den kanonslup, på vilken han först befann sig, blev
tagen av ryssarne, men dessförinnan hade konungen i sista
stund räddat sig ombord på ett mera snabbgående fartyg.
Dock var det på ett hår nära, att även detta blivit uppbringat
av fienden.

Sidney Smiths jakt fick grundskott av ryska kanonkulor,
men han själv fiskades upp från ett förbipasserande fartyg
och sattes ombord på det svenska flaggskeppet.

Det andra slaget vid Svensksund.

Det var beundransvärt av Gustav III att mitt i en krets
av klenmodiga rådgivare besluta en ny kraftmätning med
fienden. Därigenom tog han på sig det största ansvar, som
någonsin burits av en svensk flottas befälhavare, men aldrig

1 Den försumlige befälhavaren på brännaren blev sedan dömd till
arkebusering men »benådades» med livstids straffarbete vid ankar-
smedjan i Karlskrona.
