DET ANDRA SLAGET VID SVENSKSUND. 121

ett ögonblick lät han omgivningens misströstan få makt med
sig själv — åtminstone icke synbarligen. Den ende av ko-
nungens underlydande befälhavare, som ei avrådde från
strid med den ungefär jämnstarka ryska skärgårdsflottan,
var öÖöverstelöjtnant Karl Olof Cronstedt Detta
fick en utomordentligt stor betydelse, ty hade även Cron-
stedt tillrått reträtt, så skulle Gustav sannolikt ej ha tagit
risken av ett nytt Svensksundsslag.

Från den stund, då konungens beslut skulle verkställas,
äro även vår flottas män värda eftervärldens beundran och
tacksamhet för sin prestation att blott några dagar efter den
Viborgska utbrytningen med dess nervpåfrestningar gå till
kamp på liv och död och vinna den stora segern vid Svensk-
sund, fast de voro fullt beredda på nederlag. Flere officerare
läto dagarna förut skicka sina tillhörigheter till en säker plats.
Från kungsfartyget Amphion fördes arkivet, bordssilvret,
köksattiraljen m. m. i land, och anstalter vidtogos för att vid
behov sticka fartyget i brand. Vid högkvarteret i Kymmene-
gård var allt färdigt för reträtt: tälten togos ned, och broarna
över Kymmene älv belades med risknippor, tomma tunnor
och halm för att kunna brännas omedelbart efter återtåget.

Den svenska sjöofficerskåren hade just vid denna tid en
särskild anledning till dysterhet. En fruktansvärd brand
hade den 17 juni övergått Karlskrona, hemstaden för många
av dem. Försommaren 1790 var på det hela taget torr
och blåsig. En stark sydväst blåste tyvärr också på efter-
middagen den 17 juni 1790, då Karlskronas brandsalut-
kanoner och kyrkklockor förkunnade, att elden var lös
inom sambhället. Den hade av okänd orsak uppstått i ett
brygghus och spred sig snart åt norr och öster med för-
färande hastighet, beroende dels på blåsten, dels på de krut-
fjärdingar, som förvarades här och var i husen. Lågorna
dånade och brusade som störtsjöar, berättar ett ögonvittne.
Det var ett obeskrivligt »knak och brak av hus, fallande
på hus, en eldyra av gnistor i luften och på gator, förfär-
ligt knallande smällar, som uppkastade stora stockar och
itände hus på längre avstånd». — Amiralitetet, varvet och
dockorna räddades, men förlusterna voro ändå stora: knappt
en åttondel av den för sin tid stora staden hade kunnat räd-
das. »Karlskrona är ej mer, vad hon varit. Hennes tempel,
