SPÖRSMÅLET OM GUSTAV III:S BANESÅR. 125

den trösten att kunna brevväxla med varandra. På somma-
ren 1791 skriver drottningen till honom: »Jag har fått ett
tillfälle att säga Er, att jag älskar Er.» Hon bedyrar, att
hon inte kan leva, om hon ej får brevväxla med honom, och
slutar med dessa ord: »Farväl, den mest älskade och mest
kärleksfulle bland män! Jag kysser Er hjärtligt.»

Då slutligen budskapet om den dyrkade drottningens död
för giljotinen kom, utbrister Fersen i ett brev till sin syster
»Hon, som jag älskade så, hon, för vilken jag skulle ha kup-
nat ge tusen liv, finns ej mer! Ack Herre Gud, varför skah
du lägga en sådan börda på mig? Allt är slut för mig. Varför
fick jag ej dö vid hennes sida?»

Som ett sista minne av deras kärlek hade Marie Antoi-
nette sänt honom en hårslinga, en vigselring och ett sigill
med inskriften: »Alla mina vägar gå till dig.»

Spörsmålet om Gustav III:s banesår
sid. 470

har ur modern medicinsk synpunkt granskats av Olof Sjöqvist
i en uppsats i Hygiea 1931. I fråga om detta ämne har det
vimlat av tvärsäkra illvilliga påståenden och infama rykten.
Man har anklagat de läkare, som tjänstgjorde vid kungens
dödsbädd, för att de ej genom en operation på ett tidigt sta-
dium ingrepo mot det onda; och antydningar ha ej saknats,
att såväl de som hertig Karl genom liknöjdhet och slöhet
rentav bidragit till konungens död. Sjöqvist konstaterar nu
genom sin undersökning, att skottet hade skadat ena njuren,
och att flertalet läkare säkerligen handlade efter bästa för-
stånd och samvete, då de ej vågade föreslå operation. Med
hänsyn till den tidens ofullkomliga tekniska hjälpmedel var
detta ej att undra på.

En egenartad tilldragelse under sjukdomstiden förtjänar
särskild uppmärksamhet. Natten till den 25 mars skickade
den sjuke kungen efter Schröderheim och general Klingspor
och beställde en middag, vilken avslutades med citronglass,
som var Gustavs förtjusning. Sammanställer man detta med
