128 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Magdalena Rudenschöld på äldre dagar.

Sid. 528.

Det ligger något gripande vackert i den en gång så firade
världsdamens ängslan för hur det skulle gå med hennes di-
sciplar brorsbarnen, när de sändes till Stockholm och Upp-
sala »utan stöd i denna farliga värld> Hon suckar däröver
i ett brev till en vän och frände och tillägger: »När man
som jag börjat världen i galen ända, är det ej utan bekym-
mer man ser någon, man håller av, där göra sitt inträde.»
Men allra mest oroade hon sig för »sin älskade Torsten Ruden-
schöld. Han är, skriver hon, »ytterst känslig, öppen och
godtrogen.» Hur skulle det gå honom ute i världen med
dess många faror?

För egen del levde Magdalena Rudenschöld i stilla resigna-
tion. »Vad återstår mig av lycka i världen?» utbrister hon en
gång: »Jag har endast att söka den i mitt goda samvete och
i uppfyllandet av mina plikter.> Varmt klappade hennes
hjärta för lidande medmänniskor. »När man själv vet, vad
olycka vill säga, känner man det smärtsamt att se andra
lida», skriver hon en gång.

Hur rörande erkännsam var ej den hårt prövade kvinnan
för varje liten tjänst, som bevisades henne, ja för varje
vänligt ord! Oändligt tacksam var hon mot kronprins Karl
Johan för hans ridderliga beteende mot henne, när hon blev
föreställd för honom. Han underhöll sig länge med henne
och yttrade till sist med hög röst, så att alla kringstående
skulle höra det, att han var mycket glad över att ha gjort
hennes bekantskap. I det brev till en trofast vän och frände,
vari Magdalena Rudenschöld berättar detta, tillägger hon:
»När man under sin levnad varit så förödmjukad som jag,
så förtrampad men ser sig upprättad i andras ögon, intages
man av en känsla, som icke har något med detta jordiska
att skaffa. Du finner mig kanske överspänd, min käre kusin,
men lyckan har så många skiftningar. Den mätes icke efter
samma mått hos alla.»
