130 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

och Gustav Adolf for hem, visade hon sig benägen att ge
efter på sina krav. Förhandlingarna därom avbrötos dock
genom hennes död kort därefter. För hennes son och efter-
trädare Paul hade religionsfrågan, liksom för Gustav IV
Adolf, blivit en hederssak, och så stodo numera två stånd-
punkter oförenliga mot varandra.

Gustav Adolfs vägran att underteckna det ryska gifter-
målskontraktet hade såväl politiska som religiösa orsaker.
Inför sin faster Hedvig Charlotta avgav han följande för-
klaring till sitt handlingssätt: »Det är under min värdighet
att till en främmande makt avge en dylik skriftlig förbindel-
se. Man hade bort nöja sig med vad jag lovade. Vad skulle
det bli av rikets oberoende, ifall jag nedläte mig till att gå
in på alla en främmande makts fordringar? I samma ögon-
blick vore jag en lydkonung och kunde kanske befara att
bli behandlad på samma sätt som konungen av Polen.»

Några omdömen av Gustav II om sin

lille son.
Sid. 553, 557 och 558.

I ett förtroligt brev till grevinnan de Boufflers i början av
år 1782 talar fadershjärtat sålunda om treåringen: »FHan
tycks ha ett mycket sunt omdöme och ett gott förstånd,
om också utan snilleblixtar. Men jag fruktar, att han har
en dragning åt melankoli. Han är nämligen inte så glad och
uppsluppen, som pojkar bruka vara vid hans ålder. Emel-
lertid är han kraftig, men magen krånglar, och läkarne söka
att med lätta läkemedel bota honom från en förstoppning,
som är en gängse sjukdom i vår familj.»

Vid hemkomsten från sin italienska resa på hösten 1784
kunde konungen glädja sin väninna med att kronprinsen
blivit märkvärdigt utvecklad å förståndets vägnar för sin
ålders. Nu var han också frisk, stark och vig. Den belåtne
fadern konstaterar, att han klättrade som en skeppsgosse.
Ett år senare kan Gustav berätta, att prinsen har »beund-
ransvärt lätt för att lära och äger ett mycket gott minne».
