GUSTAV MAURITS ARMFELT OCH PRINSESSAN AV SAGAN. 131

Och när han på sommaren 1786 får följa med pappa till
Skåne, berättar konungen förtjust: »Han är verkligen rar.
Han har överraskat kronprinsen av Danmark och alla, som
talat med honom.»

Gustav Maurits Armfelt och prinsessan

av Sagan.
Sid. 568 st. 2—3.

På slottet Sagan var Armfelt ej blott den hjälpsökande
flyktingen, som roade sitt värdfolk med fester av alla upp-
tänkliga slag, bl. a. med att leka svensk jul med gran och
»klappar» — han handledde också prinsessans och hennes
systers litteraturstudier och rättade deras skrivövningar, och
med intresse och påtaglig framgång styrde och ställde han i
praktiska ting för hertiginnan och hennes döttrar. Arm-
felt hjälpte också familjen att få ut fordringar i Ryssland
— han kände ju till ryssarne och visste, hur man skulle
handskas med dem.

Om Pprinsessans lidelsefulla kärlek till Armfelt vittna till-
räckligt hennes brev till honom. »Jag avgudar dig», skriver
hon. »Jag åtrår dig och lägger för evigt mitt liv i din hand,
du mitt allt på jorden. Måtte Gud bevara dig!» Och det
dämpade inte hennes glöd, att Armfelts känslor småningom
svalnade — hon bara tiggde och bad om hans kärlek.

Prinsessan av Sagan skilde sig snart från sin franske prins
och antog ett giftermålsanbud från en rysk storfurste. Men
efter ett år var hon skild även från honom. Nio år därefter
gifte hon om sig med en österrikisk officer, dock utan att
finna lyckan. Det sades om henne, att hon »strödde äkta
män omkring sig litet varstans i Europa», och själv karak-
teriserade hon sig som dömd att gå från misstag till misstag.

Hennes dotter med Armfelt gifte sig i Finland först med
sin släkting, en kapten Armfelt, och sedan med en possessio-
nat von Essen. Hon blev stammoder för en gren av den
Armfeltska ätten i Finland och levde ända till år 1881.
