GUSTAV IV ADOLFS FÖRLOVNINGAR OCH ÄKTENSKAP. 133

Charlotta gjorde den unga drottningen följande intryck:
»Fast hon snart är sjutton år, är hon mycket outvecklad
och förefaller vara klen till hälsan. Hon är ganska liten men
utmärkt vacker. Hon har mycken fraicheur och de härligaste
ögon, skuggade av långa ögonfransar. Emellertid är hon
ännu ytterst barnslig och så förfärligt blyg, att hon varken
kan hälsa artigt eller komma sig för att säga något. Dock
förefaller hon ha gott huvud, ett livligt temperament och ett
känsligt sinne. Det sägs, att hon är god och älsklig, och
att hon kan vara glad och munter, ja riktigt uppsluppen.»

Men inte fick hon vara det i konungens sällskap. Han
sökte helst ensamheten ute på Haga. Ej ens den första jul-
aftonen i eget hem deltog han i. Hertiginnan kände mycket
medlidande med de olyckliga unga tu. »Beständigt äro de
sorgsna och grubblande och se riktigt avtärda och lidande
ut», skriver hon på nyåret 1798. »Kungen och drottningen
äro som två barn, vilka råkat bli osams och ej alls veta,
hur de skola bete sig. Han är stel och otillgänglig och har
ej minsta begrepp om hur en kvinna skall behandlas.>» Och
Sofia Albertina anförtror i ett brev en väninna: »Drottnin-
gen är i sanning alldeles för barnslig för kungen, som är så
allvarlig för sin ålder. Därtill är hon rädd för honom. Bara
han tilltalar henne, blir hon eldröd i ansiktet och svarar
endast ja eller nej. Jag vill helst inte tänka på hur sorgligt
det är. Konungen hoppades ju att få en öm maka, i vars
angenäma sällskap han kunde finna vila och förströelse
efter dagens arbete. I stället är hans drottning en outveck-
lad liten varelse, som blott kan bjuda honom barnsliga lekar
och inte kan föra en ordentlig konversation. Samtidigt är
hon kall och likgiltig. Han har naturligtvis också sina fel.
Om han från början hade varit mindre sträng och pedantisk
samt tagit hänsyn till hennes blyghet, skulle han säkerligen
ha vunnit hennes förtroende, och allt hade nu sett annor-
lunda ut.»

Till slut kände Hedvig Charlotta det som sin ovillkorliga
plikt att försöka ställa till rätta vad som förorsakade dis-
harmonin mellan de kungliga makarna. Men lätt var det
inte. Genom samtal med dem bägge kom hon underfund
med att en väsentlig orsak var, att »deras ömsesidiga blyg-
het hindrade en närmare äktenskaplig förening. De unga
