136 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

heten som ålderman gällde vanligen för blott ett år och gick
i tur och ordning mellan byamännen. Ombyte av ålderman
brukade enligt gammal god sed vara förenat med ett rejält
gille. Byns menighet samlades då hos den avgående ålder-
mannen för att sedan fortsätta hos den nye. Och då kan
man lita på att det i en så välförsedd landsända som Skåne

Bygata med logar å ömse sidor i Kila by i Östergötland
söder om sjön Åsunden.

vankades gås och bruna bönor och risgrynsgröt, och att det
dracks både brännvin och romtoddy, medan man bolmade
på långpiporna.

Inom samtliga våra en gång danska landskap gällde den
bestämmelsen, att den som vägrade att ta emot åldermans-
sysslan, när turen kom till honom, fick betala böter. Om
åldermannens syssla i gamla byordningar heter det: »Han
och ingen annan skall hava makt att sammankalla byamän-
nen till stämma.» Sammankallandet ägde rum genom att
blåsa i byhorn eller lur, slå på trumma, ringa i kyrkklockor
eller särskild byklocka eller genom att skicka ut en bud-
kavle eller ett s. k. omgångsbrev från gård till gård. När väder-
