150 SMÄRRE TILLÄGG. NYA LITTERATURFÖRTECKNINGAR.

K. G. Westman opponerat sig. Han har framhållit, att ju-
stitierevisionen i 1772 års författning tilläts vara ganska själv-
ständig gentemot kungamakten och alltså var en i sitt slag
mycket god föregångare till Högsta domstolen. Konflik-
terna mellan Gustav III och justitierevisionen utgjorde
undantagsfall under ett för övrigt rätt drägligt samarbete.
Justitierevisionen var en del av rådet och föll, då detta föll.
Högsta domstolen kom naturligtvis som institution att vä-
sentligt skilja sig från sin föregångare. Den fick ej samma
anseende, som rådet hade haft — delvis naturligtvis som en
följd av att ofrälse män sutto med där. Men den höjde sig
över rådet i fråga om kompetens, och den specialiserade sig
på justitieärenden på ett helt annat sätt, än den högför-
näma men ur juridisk synpunkt ofta rätt oskolade råds-
församlingen hade kunnat göra.

Sid. 443 efter st. 2: Englands och Preussens välvilliga in-
tresse för Sverige fick alltså icke inverka störande på freds-
underhandlingarna med Ryssland, men ändå förstod Gustav
att med stor diplomatisk skicklighet utnyttja denna stäm-
ning i London och Berlin till sin förmån vid uppgörelsen
med Ryssland.

Sid. 447 efter st. 2: T. o. m. personer, som stodo konung
Gustav så pass nära som skalden Kellgren och president-
sekreteraren von Asp, hoppades mycket av franska revolu-
tionen. Även flere av Gustavs diplomatiska representanter
i Paris beundrade det nya, som där höll på att växa fram.
Baron Staäöl von Holstein, som var svensk ambassadör i
Paris efter Creutz, stack i varje fall inte under stol med sin
förtjusning över den store finansministern Necker — som för
resten var hans svärfar — och gladdes åt den nya franska
författningen av 1791. Men Gustav tillsatte i Frankrike
såsom sina särskilda ombud personer med samhällsbevarande
åsikter, och de hade till uppgift att i hemlighet övervaka
Sveriges officiella representanter.

Gustav hade emellertid även ett annat, tungt vägande
skäl att verka för återställandet av den gamla ordningen i
Frankrike. Intill årsskiftet 1788—89 hade det monarkiska
Frankrike varit Sveriges enda bundsförvant. Men från och
