I. Sammanhängande kapitel.

Ytterligare några utlänningars intryck av

vårt land under gustavianska tiden.
Sid. 7, 17 och 22.

På vintern 1790 kom det hit en rik och förnäm italienare,
en tjuguettåring, som ingenting annat gjorde än bara reste
från land till land. Han bar ett namn, som längre fram skulle
bli berömt i litteraturen, nämligen

Vittorio Alfieri.

För honom fingo de veckor, han vistades här uppe i höga
Norden, en genomgripande betydelse, ty det var Sveriges
natur, som först satte hans fantasi i rörelse och förvandlade
den bortskämde dagdrivaren till en arbetande människa, som
med tiden vann anseende och rykte såsom tragediförfattare.
I den fängslande självbiografi, som han författade 25 år efter
sitt besök i vårt land, erinrar han sig med en känsla av tjus-
ning och tacksamhet den underbara nordiska natur, som
framkallade, vad han kallar hans »omvändelse», befruktade
hans själsliv och väckte längtan efter att utföra något stort
här i livet. »Sverige», bedyrar han, v»är det land i Europa, som
jag tycker mest om, och dess storslagna natur har hos mig mer
än någon annan väckt fantasin till Jiv och manat fram Vemo-
digt högstämda tankar. I själva luften där ligger en underbar,
namnlös tystnad, vilken liksom försätter människan utanför
verklighetens skrankor.

Nyheten i denna naturs tjusande skådespel, de oändliga
skogarnas, sjöarnas och bergåsarnas vilda, majestätiska skön-
