JOHAN GEORG ECK. 169

lantmannen tror inte så illa om någon. Lyckliga oskuld och
enkelhet i seder!»

I egenskap av pedagog intresserade sig Lenz naturligtvis
för sina svenska yrkesbröders levnadsvillkor. Han fann dem så
tärda av ständiga bekymmer för brödfödan, att han ej kunde
tillbakahålla sina tårar. Då de ej hade råd att följa med litte-
raturen och delta i sällskapslivet, blevo de efter sin tid och
saknade möjligheter till kulturell förfining. »Men», tillägger
han, »varför skulle jag särskilt anklaga Sverige för detta, då
samma förebråelser måste riktas mot Tyskland?»

+ 7 +
Tre år senare reste Lenz” landsman den unge estetikern, se-
dermera professorn i Leipzig

Johan Georg Eck

genom Skåne och beundrade Öresund med dess livliga trafik
och den enastående utsikten över Kullen. Två år därefter
kom han tillbaka, men då sjövägen, med ett segelfartyg från
Pillau till Gefle. Här kände han sig från första stund som
hemma bland bildade men alltigenom naturliga och glada
människor, vilka försökte överträffa varandra i att bjuda på
kalas. Och anrättningarna voro en verklig heder för det sven-
ska köket. Vid en utflykt till några fäbodar i trakten utveck-
lade det svenska sällskapslivet ute i naturens sköte sina mest
tilldragande sidor med sång och gamman i den ljusa sommar-
natten.

Eck gjorde även en utflykt till Dalarne, vars befolkning till-
talade honom mycket genom sitt sunda, goda lynne och sin
förmåga att slå sig fram i ett bistert klimat på några små och
karga jordlappar. Detta var möjligt endast tack vare en be-
undransvärd händighet, som gav dem möjlighet att skaffa
sig biförtjänster av olika slag.

Även i Stockholm trivdes Eck utmärkt och njöt i fulla drag
av stadens många vackra utsikter. De vyer, som öppnade sig
från Skeppsbron och — i ännu högre grad — från Mosebacke,
fann han så underbara, att han ej vågade försöka sig på att
beskriva dem med ord. En höjdpunkt i hans vistelse var
