UR FÖRHISTORIEN TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 175

att bli riksföreståndare, och det ansågs som en självklar
sak, att han så snart som möjligt borde bli kung. Men hur
skulle detta ske? Och ett icke mindre viktigt spörsmål var:
Efter vilken grundlag skulle Sverige regeras? De ledande
kretsarna, regeringen och Adlersparre, stödd på sina värm-
ländska trupper, hunno med inte mindre än tre olika stånd-
punkter, tre olika lösningar på dessa med varandra samman-
vävda frågor, innan de nödgades ge med sig och godkänna
en fjärde, nämligen Jacob Cederströms program: Konstitution
först, kung sedan.

Strax efter revolutionen var det åtminstone Adlersparres
mening, att hertig Karl, stödd på trupperna och på Stockholms
borgerskap, utan vidare skulle låta utropa sig till kung. Denna
första plan befanns emellertid för djärv. Adlercreutz satte sig
mycket bestämt emot den.! I stället funderade man ut föl-
jande. Så snart riksdagen sammankommit, skulle hertigen
förklaras som konung på grund av sin arvsrätt. Den avsatte
kungen hade ju förmåtts att för egen del avsäga sig kronan,
och ständerna borde, menade man, genast efter riksdagens
öppnande förklara ej blott honom utan även hans bröstarvin-
gar tronen förlustiga. Och då vore ju obestridligen hertigen
närmast arvsberättigad.

Hertig Karl, som egentligen ville, att den nioårige kron-
prins Gustav skulle bli tronföljare, hade efter åtskilligt mot-
stånd blivit vunnen för den ovan nämnda planen. Vad
regeringsform beträffar, lät man landshövding Anders af
Håkansson, en son till den berömde bondeståndstalmannen
Olof Håkansson, utarbeta ett förslag, sedermera bekant som
Håkanssonska förslaget. Det var mycket finurligt avfattat.
Det innebar vissa medgivanden åt den rådande opinionen
men innehöll ännu mer av den gamla surdegen i det stats-
skick, man ville göra slut på. Meningen var nu emellertid,
att sedan hertigen väl blivit förklarad för konung, skulle han
framlägga det Håkanssonska förslaget för ständerna att i sin
helhet antagas eller förkastas. I senare fallet var det meningen,
att de gamla grundlagarna: 1772 års regeringsform och 1789
års förenings- och säkerhetsakt, helt enkelt skulle fortfara
att gälla. Det var den andra planen.

1 Bd VIII: 29.
