BONDESTÅNDET ocCH 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 179

nämligen bondeståndets. Ej förrän den sistnämnda dagen
förmåddes bönderna genom en överrumpling, som strax skall
skildras, att ge med sig och låta sin talman skriva på.

Detta är inte blott ett historiskt kuriosum. De händelser,
som dessförinnan tilldrogo sig, den allvarliga kris, som fort-
farande pågick, de innebära, att revolutionen ej var avslutad.
»Regementsförändringen» höll på att utveckla sig till en strid
samhällsklasserna emellan, någontingi stil med den »stora», den
franska revolutionen tjugo år tidigare.

Redan då bondeståndet utsåg sina ledamöter i konstitu-
tionsutskottet, fingo dessa en bestämd anmaning av sina med-
bröder att tillse, att de gällande ståndsprivilegierna icke skulle
upptagas i regeringsformen.t Bondeståndet krävde med stor
styrka och enhällighet privilegieutjämning, och på den punk-
ten gåvo de tre bönderna i utskottet inte med sig. När för-
slaget till regeringsform den 2 juni kom till stånden, var det
försett med en reservation av bondeledamöterna mot 114:e
paragrafen, som innebar ett fastställande av gällande privile-
gier. Bönderna ville, att en »billig jämkning» skulle ske, innan
privilegierna fastslogos; bl. a. att all jord skulle lika beskattas
och i lika mån bära rikets försvarsbördor.

Inom adein var man villig att gå dessa krav ett gott stycke
till mötes. Den 2 juni beslöt adeln självmant att avstå från
sin hittillsvarande rätt att ensam inneha säterier. Vidare er-
bjöd sig ståndet att betala mantalspengar och slutligen att till
nästa riksdag åtaga sig beskattning för sina hemman likasom
andra. Präste- och borgarstånden fattade motsvarande beslut
för sina jordbesittningar.

Men bönderna åtnöjde sig ej med detta — de krävde en-
ständigt en grundlagsändring av innebörd, att all jord skulle
beskattas lika. Eggade av »oredans apostlar», kanske även av
adelsmän, som voro missnöjda med revolutionen, ville de helt
enkelt uppskjuta hela ärendet, till dess skatteutjämningsfrå-
gan var avgjord. Att ryssen trängde på, och att rikets belägen-
het för var dag blev allt värre tycktes inte inverka på dem.

1 I ett annat fall fordrade bönderna emellertid, att privilegierna —
deras egna nämligen — skulle strikt tillämpas! Enligt dessa fick stån-
dets sekreterare inte vara adelsman. Nu utsågs emellertid en adelsman
till posten, men inom några dagar framtvingade bönderna hans av-
gång.
