180 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Den 5 juni var man i de tre högre stånden färdig med sina
beslut och antog regeringsformen, men bondeståndet vägrade.
Talmannen och sekreteraren sökte förgäves beveka sitt stånd.
Först när de tre högre stånden på kvällen samma dag beslutat
meddela hertigen, att de godkänt grundlagen och valt honom
till konung, kunde bönderna förmås att antaga regeringsfor-
men — dock uttryckligen med undantag för $ 114 — och att
gå med och hylla den nye konungen. Det skedde nästa dag
i en högtidlig sammankomst på rikssalen. Hertigen antog då
regeringsformen och uppsteg på tronen. Men på morgonen
dessförinnan hade bondeståndet haft ett sammanträde och be-
slutat, att talmannen icke skulle få underteckna den nya
grundlagen, förrän de övriga stånden godkänt kraven på pri-
vilegieutjämning.

Där stod man nu med en ny konung och en grundlag, som
både var gällande och icke gällande. Under jämnt tre veckors
tid räckte denna besynnerliga kris. Adeln avslog bestämt bön-
dernas krav. F örst underteckna, därefter resonera! sådan
var adelns ståndpunkt. Böndernas var den rakt motsatta.

Man kom ingen vart. Kungen försökte medla, Adlersparre
likaså. Men förmaningar, hotelser och lockelser hjälpte lika
litet. Då vidtog regeringen en drastisk åtgärd. Under pågående
sammanträde den 27 juni fick bondeståndet bud att omedel-
bart bege sig upp till slottet. Väl inkomna i »stora galleriet»
fingo bönderna se konungen inträda omgiven av sitt stats-
råd. Därefter tog Hans Maj:t till orda. Han ömsom förmanade
bönderna och ömsom förebrådde dem deras farliga beteende;
han varnade dem för »personer, vilka sökte hos ståndet in-
planta misstroende, utnyttjande det till ett oredans och lag-
löshetens verktyg». Det var en »faderlig skrapa» på gammalt
svenskt manér. Talet slutade med en bestämd tillsägelse att
genast genom votering avgöra, huruvida ståndet vidblev sitt
senaste beslut eller ej. Dem som fortfarande ville sätta landets
öde på spel genom att förhindra grundlagens utfärdande, upp-
manade han att träda fram, så att de måtte bliva kända av
konungen och sina medbröder!

Därmed var saken klar. Ståndet beslöt omedelbart — och
naturligtvis utan votering — att låta talmannen underskriva
regeringsformen, vilket också genast skedde. Att detta sam-
manträde och beslut i konungens närvaro direkt stred mot
