182 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

böcker, att »de la Brache, Anna Florentina, Jfru, som förut
kallat sig Magnusson», utflyttat till Klara församling. Därmed
var hennes namnbyte ordnat. Uppslaget till det nya, adligt
klingande namnet torde hon ha fått därigenom, att en av
hennes mostrar tycks ha varit gift med en tjänsteman Brasch
eller von Brasch i Petersburg.

Mamsell Augusta Florentina Magnusson var nu vorden frö-
ken Anna, snart Anna H e1lg a de la Brache. Hon och vänin-
nan förde i många år ett något kringflackande liv. I Örebro
— där de bl. a. försökte sig på att driva en flickpension —tycks
Helga ha varit förlovad med en högadlig officer. Slutligen
slogo de sig ned i Stockholm igen år 1859. Att Helga de la
Brache var av hög börd hade hon tidigt hittat på, men till en
början nöjde hon sig med att betrakta sig som dotter till en
förnäm adelsman.

Att hon fick sin statspension och därmed ett visst erkän-
nande berodde på åtskilliga samverkande omständigheter.
Hon hade — ännu utan att utge sig som kungabarn — vädjat
till åtskilliga högtstående personer om penninghjälp. Helga
hade nämligen en otrolig förmåga att skaffa sig förnäma be-
kanta, vilka dårades av hennes allmänt hållna antydningar
om att hon var en olycklig storhet. Någon gång på 1850-talet
tycks hon emellertid ha stannat för rollen av kungadotter.
Hallendorff har påpekat, att den tidens populära litteratur
var full av romantiska skildringar om dylika personers öden
och äventyr, och framhåller, att ett par speciella skrifter av
detta slag från 1849 och 1853 kunna ha gett henne idén. Nog
av: år 1861 lyckades hon genom en rad bekanta komma i
kontakt med justitiekanslern von Koch, och genom honom
fick hon fram en hänvändelse till den nye kungen, den vänlige
och frikostige Karl XV. Men att märka är, att hon då ännu
ej kräver någon r ä tt utan blott på grund av sina ömmande
omständigheter vädjar till vederbörandes medkänsla.

Justitiekanslern är visserligen ingalunda helt övertygad om
att hon är den hon utger sig för, utan finner saken dunkel; men
han anser, att i det obehagliga valet mellan att bli lurad av en
bedragerska och att möjligen låta »en dotter av en i landet
f. d. regerande konung, ja kanske t. o. m. av denne konungs
gemål, förgås genom brist på föda, kläder och värmes, borde
man ta risken för det förra alternativet.
