HANS JANSSON FRÅN DAL. 199

våra arma kreatur, som får frysa», och uppmanade henne att
låta bona om fähuset på bästa möjliga sätt. På våren 1845,
då det var svår foderbrist och kreaturen annorstädes fingo
efter vanan svälta, skrev han till sina döttrar: »Gör för allting
och laga så, att de stackars djuren ej få svälta — det må kosta
vad som helst; och det får ej hjälpa, om något spannemål där-
till åtgår!» Hans Jansson var så fäst vid sina djur, att han ej
kunde härda ut med att vara närvarande vid deras slakt.
År 1828 hade Hans på Bräcketorp hunnit förvärva så all-
mänt anseende och visat så stort intresse för allmänna frågor,
att han blev vald till riksdagsman. Att han vid riksdagen så
småningom drogs in i oppositionen berodde dels på hans för-
bindelser med Karl Fredrik We&rn på Baldersnäs, hos vilken
han ofta vistats både som byggmästare och som vän, dels på
hans naturliga sparsamhet och avoghet mot all lyx. Småbon-
den från det karga Dal lade med ogillande märke till hur »sam-
hällets tärande medlemmar», varmed han menade ämbets- och
tjänstemännen, höjde sina lönepretentioner, medan »den nä-
rande klassen», som för honom utgjordes av jordbrukarne,
måste i nödår sälja spannmålen för att kunna betala sina ut-
skylder och själv »låta sig nöja med agnar, bark och andra
otjänliga saker till brödföda». Han ansåg det vara sin för-
nämsta plikt som riksdagsman att »bevaka den fattige skatte-
dragarens rätt», avlyfta gamla, alltför tunga bördor från jord-
bruket och åstadkomma en jämnare fördelning av utskylderna.
Mot de tre högre stånden utslungade han vid riksstatens upp-
görande på 1841 års riksdag Jesu ord till de skriftlärde och
fariséerna: »De lägga odrägliga bördor på människorna men
vilja ej själva röra dem med ett finger.» Med tanke på all
nöd och armod bland de små i samhället blev han ytterst spar-
sam, ja njugg i fråga om anslag till förvaltningen, försvaret
och högre kulturella ändamål. När det gällde Kungliga tea-
tern — »Dramatiska spektaklet» — hävdade han som sin enkla
mening, att »den sköna naturen var det mest intressanta skåde-
spelet, flit och arbetsamhet det nyttigaste tidsfördrivet». I en
debatt om försvarsutgifterna erinrade han om att »ett väl-
mående folk försvarar dock hellre sin självständighet och sin
egendom än ett utfattigt». Han försummade heller aldrig att
påpeka, att man ju »levde mitt under en djup fred, vilken icke
synes det ringaste hotas». Så lugnt tog han den saken ännu i

