200 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

slutet av 1848, blott några månader innan kriget ansågs som
en nästan given sak.

Däremot var Hans Jansson en varm vän av folkundervis-
ning och av dövstuminstitutet vid Manilla. När det gällde
»människosläktets bildning och förädling», fann han inga offer
för stora. Säkerligen har Hans Jansson genom sitt inflytande
i hög grad bidragit till att röja mark för den svenska folkskolan
genom att övervinna de fördomar mot denna skola, som så ym-
nigt frodades bland hans ståndsbröder. Avsevärda medel till
upprättande av en folkskola i varje socken ansåg han kunde
vinnas genom indragningar i ecklesiastikstaten på andra håll,
bl. a. genom avskaffande av biskopsämbetet.

I egenskap av rättrogen oppositionsman hade Hans Jans-
son ingen smak för hovet. När han blev inbjuden dit, var hans
tacksamhet mycket syrlig. Han »andades aldrig lätt i hovluf-
ten» — orden äro hans egna i ett förtroligt brev — och tyckte
inte om att behöva »krusa för excellenser och andra sådana
stjärnprydda matadorer,. Så mycket som möjligt undvek
han alltså hovluften; och påfallande var, att han ej ens del-
tog i Karl Johans begravning. Men detta var i stil med en del
skarpa uttryck i den småaktiga oppositionens hänsynslösa
anda, som han fällt om konungen i hans livstid.

Redan vid sin andra riksdag räknades Hans Jansson bland
ledarne för de liberala och som en av de mera betydande
försvararne av ständernas rättigheter gentemot kunga-
makten. Tryckfriheten och representationsreformen hade
också i honom en varm anhängare. Han hörde till Tore
Petres och Karl Fredrik Weerns, till Lars Hiertas och Anders
Danielssons närmaste vänner, och även med Crusenstolpe
och Anders Lindeberg umgicks han flitigt. Hans Janssons
anseende var så betydande, att han utsågs till riksgäldsfull-
mäktig. Han skötte sysslan med sin kända samvetsgrann-
het. Men den medförde, att han halva året måste vistas i
huvudstaden.

År 1839 dogo både Anders Danielsson och Longberg. Två
år förut hade Nils Månsson gått bort. Hans Jansson stod nu
närmast till att efter dem övertaga uppgiften som bondeledare
och talman. Regeringen ville också utnämna honom till tal-
man vid 1840—41 års riksdag. Talmansarvodet lockade med
en välbehövlig förbättring av ekonomin för hans barnrika
