HANS JANSSON FRÅN DAL. 203

vägde det jämförelsevis lätt, att hans motståndare gjorde vad
de kunde för att sätta krokben för honom.

Vid ministärens ombildning i liberal riktning talades rätt
allmänt om att Hans Jansson skulle bli den förste bonden
i Sveriges statsråd. Det är dock osannolikt, att Karl Johan
någonsin reflekterade på att ge bondehövdingen en dylik
förtroendepost, eftersom han knappast ens tycks ha accep-
terat Johan Gabriel Richerts kandidatur till statsrådsäm-
betet.

Vid nästa riksdag, 1844—45, blev Hans Jansson återigen
anmodad att överta talmansklubban. Men nu kom erbjudan-
det från en reformvänlig konung och blev därför ej heller av-
visat. Bondeledaren skötte sin uppgift både skickligt och med
helt annan oväld än förut Longberg. Men det förtroende, han
numera åtnjöt på allerhögsta ort, var på samma gång ägnat
att hos riktigt tvättäkta oppositionsmän undergräva förtro-
endet för honom. Man fann det misstänkt, att bondeståndets
talman numera så ofta var synlig vid hovet och i samtal med
Högstdensamme, och när Hans Maj:t givit honom en guld-
medalj att bära om halsen, fick han äta upp ett förfluget
yttrande, som han fällt vid 1840 års riksdag: »Förliten eder
icke uppå furstar!»

Talmanskapet behöll emellertid Jansson även vid 1847—48
års riksdag. Men därmed hade han också fått nog av det poli-
tiska livet med dess mångahanda bekymmer. Han avsade sig
sitt uppdrag som riksgäldsfullmäktig, och vid riksdagens slut
yttrade han till sina ståndsbröder: »Ålderdomen, denne en-
våldshärskare, som icke tillåter någon dagtingan, viskar i mitt
öra, att det med mig lider mot aftonen.» Men för sitt land och
folk uttalade han ett orubbligt hopp om en utveckling mot
något bättre. Och med dessa avskedsord återvände bondehöv-
dingen till det lugna livet i kretsen av de sina och till fortsatt
verksamhet inom en trängre krets av samhället. Men sjukdom
lade allt tyngre sin hand på honom, och kort efter det han in-
gått i sitt 63:e år, var hans timglas utrunnet.
