208 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

blev skaldens skyddsängel, som visade honom den väg, han
borde vandra i dikt och gärning.

Atterboms förtroliga brev och självbekännelser äro fyllda
av veklagan över hans kroppsliga och själsliga skröplighet.
»Krank till kropp och själb eller liknande uttryck återkom-

Uppsala vid slutet av 1700-talet. Gravyr av J. F. Martin.

ma ideligen. I ett brev från 1818 utbrister han förtvivlad:
»Vore jag icke av naturen så organiserad, att två tredje-
delar av min leynad måste användas på att lida till
kropp och själ, så skulle jag visserligen vara icke blott en helt
annan människa utan ock en helt annan författare.» Hur ofta
förbannade han ej fantasi- och känslomänniskans öde, och hur
avundades han ej vardagsmänniskorna deras jordbundna
men trygga och förnöjda tillvaro i kretsen av hustru och
barn! »Varför», sporde han med tårar i ögonen den Högste,
»har du ej tillåtit mig, mig ensam av min släkt, att få upp-
växa till samma öden som mina fäder?» Varför fick han ej,
som sin far och morbror, föra den enkle lantprästens stilla
