NYA BIDRAG TILL ATTERBOMS BIOGRAFI. 209

liv utan att göra något buller av sig? I ett förtroligt
brev utbrister han: »Ungdom, hälsa, glädje och lugn — allt
har jag offrat åt den erbarmliga smula snille, som jag trott
mig äga.» Det enda, som gav honom mod och kraft att här-
da ut i denna förtvivlade kamp, blev en med tiden allt star-
kare förvissning, att det var Guds starka och mäktiga hand,
som ledde honom mot ett högre mål, hur mörkt och hopp-
löst det än kunde se ut i lidandets stunder. »Ske Guds vilja!»
— Det blir slutresultatet av hans ångestfyllda kamp.

I Atterboms veka och bräckliga natur fanns ock, såsom
hans senaste levnadstecknare Axberger uttrycker det, »en
sträng av ståb, och i den strängen dallrade en dyrkan av
hjälteidealet, som sporrade den unge skalden till insatser,
värdiga en man, och gav honom kraft att hålla sitt känslo-
liv något så när i schack.

Ett ovärderligt stöd gav honom också vänskapen med
den sunde, helgjutne Erik Gustav Geijer, som så mången
gång gav den veke skalden en välbehövlig uppryckning.
Men å andra sidan får man betänka, att det är lätt för den
starke att förmana andra att känna sig starka. Och för-
visso krävdes det oändligt mycket mera viljekraft och man-
namod för Atterboms nästan dagliga kamp på liv och död
mot »den mörka demonen» i hans själ, mot hans »fördömda
mjältsjuka och varjehanda därmed sammanhängande kräm-
por», än det kostade en sådan man som Geijer med hans
medfödda andliga och kroppsliga hälsa att för andra bli ett
föredöme i kraft och sundhet.

En lycka för Atterbom var, att han med understöd av
vänner och gynnare kunde vid jämförelsevis unga år få företa
en längre utländsk resa. Den ledde nämligen först och främst
till att han blev bekant med den tyska romantikens främsta
män. Och sedan skänkte den honom oförgätliga intryck av
italiensk natur, folkliv och kulturminnen.

Efter återkomsten hem var det i hög grad välgörande för
Atterbom, att han äntligen vid 34 års ålder fick fast mark
under fötterna såsom adjunkt vid Uppsala universitet och
två år därefter kunde förverkliga ett ideal, som hans över-
känsliga själ så länge trånat efter: han gifte sig då med Ebba
af Ekenstam, en herrgårdsflicka från Östergötland, blondlockig
och blåögd och genomsund. »Du verkar på mig», skrev han en
