210 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

gång till henne, »liksom en vacker söndagsmorgon om somma-
ren, när himlen är blå, alla träd och doftande blommor tyckas
i helig och lugn glädjedruckenhet bedja till Livets Fader
och man hör på fjärran håll de kallande kyrkklockorna ringa.»
Den väna Ebba blev skaldens »levnadsglada, ljusa, starka,
helgande fylgia» — även de orden äro Atterboms egna. Då
hon år 1854 rycktes bort från honom, blev han, som han
säger, »blott ett fragment av sig själv», och följande år följde
han henne i graven.
L

Under åren 1824 och 1827 utkom i två avdelningar Atter-
boms stora skaldeverk »Lycksalighetens ö». I sex
år hade han arbetat på detta sagospel. Under terminerna
måste han nämligen helt ägna sig åt sina föreläsningar och
annat vetenskapligt arbete, och långa tider lade sjukdom
hinder för skaldens besök på hans längtans fjärrskimrande
ö. »Det förekommer mig stundom», skrev han på sommaren
1822 till en vän — »som vore det Guds dom, att jag aldrig
skall få göra någonting färdigt utan dö som den ofullkom-
ligaste, den minst utvecklade av alla de fragmentariska naturer,
som tid efter annan uppstigit i Sveriges konst och litteratur.»
Men så ofta det förunnades honom att på fantasins vingar
flyga till sagolandet, upplevde han där — som han berättar
i ett förtroligt brev — »den ungdom, som jag själv aldrig
ägt, och som jag numera aldrig kan få äga. Jag har skrivit
icke med bläck utan med eld och tårar.»

Om Erik Johan Stagnelius.

Skaldens närmaste anhöriga.

Sid. 254 noten.

Hans far, biskop Stagnelius, var »en barsker herre», som
inpräntade kärlek till religionen i sina läsbarn med en läder-
piska, när de inte kunde sin katekes. Men för sin stackars
Erik tycks han i alla fall ha haft ett förstående hjärta.
Biskopinnan Stagnelius var en hjärtegod människa men säges
ha varit mycket egendomlig, och åtskilligt tyder därpå.
