212 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

helt annat läge än förut genom advokaten Axel Hemming-
Sjöbergs skarpsinniga, i högsta grad tålamodskrävande ut-
redning av detta brottmålsproblem. Hädanefter finns det,
mänskligt att döma, ingen möjlighet att rentvå Love Alm-
qvist. Den bevisning, Hemming-Sjöberg förebragt, är så av-
görande, att säkerligen ingen svensk domstol i våra dagar
skulle tveka att även mot den anklagades nekande döma
honom skyldig till förfalskning och upprepade mordförsök.
Därmed har också äntligen rättvisa vederfarits den oskyldigt
misstänkta tjänsteflickan hos von Scheven.

Almqvists krampaktiga försök att försvara sig i brev till
Lars Johan Hierta och Stockholms polismästare äro så full-
proppade av påtagliga motsägelser och uppenbara lögner eller
halvsanningar, att de blott förstärka det huvudintryck, som
akterna i målet kvarlämna.

Men skulden för att Love Almqvist moraliskt gick under,
att han steg för steg sjönk djupare i brottets dy, var — fram-
håller Hemming-Sjöberg — icke hans ensam utan även sam-
hällets. Hade staten i tid räckt detta på villovägar komna
snille en hjälpande hand och »med en rimlig utkomst belönat
den man, som inom litteraturens och skolväsendets områden
gjort större insatser än kanske någon av hans samtida»
— orden äro Hemming-Sjöbergs — så hade nöd och be-
kymmer icke bragt honom till förtvivlan och förakt för
lagar och moral. Då skulle »de rika andliga krafter, som
trots allt funnos hos denne sällsamme manmn», ha kunnat
uppnå en oändligt mycket rikare utveckling. Det lyckli-
gaste hade väl varit, om den i grund och botten fromme
Almqvist fått den lantliga prästgård, som han drömde om,
och en därmed förenad verksamhetskrets, liknande den han
con amore tecknat i novellen »Kapellet».

Fredrika Runebergs ord om hetsen mot den landsflyktige
Almqvist, vilka anförts i bd VIII sid. 277, första st., Voro
uttryck för en allmänt utbredd mening i Finland, där Alm-
qvists författarskap var vida mer beundrat än i hans hem-
land, ja höjdes till skyarna av både Runeberg och Topelius.
Det var utan tvivel, säger Werner Söderhjelm, finnarnes
»tunga skymningslynne, som drogs till det mystiska, det
drömmande och obestämda» i Almqvists författarskap och
däri, liksom »i karaktärens trolska gåtfullhet, fann ymnig
