216 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

att få åtminstone något år överleva sin herre och man och
känna sig som en fri människa. Man kan förstå henne, när
man känner Leonhard Fredrik Räätfs åsikt, att fruntimmer
egentligen inte voro värdiga att bo under samma tak som
män.

Sin gravkammare lät »Ydredrotten» spränga in i ett berg
på sin egendom och föreskriva, att han där, lik en fornnordisk
hövding, skulle bisättas tillsammans med stora skatter, be-
stående av skålar, kandelabrar och andra dyrgripar av sil-
ver, som han under livstiden förvarade i ett källarrum, dit
en lönndörr ledde från hans privatrum. I bergets innandöme
blev den gamle Ydredrotten också bisatt, men på grund av
stark fukt måste hans kvarlevor och dyrgripar flyttas till
en annan gravplats.

Tegnériana.

Tegnérs »Nore».
Sid. 330 st. 1.

Norges förvärv med vapenmakt hade Tegnér inte hjärta
att besjunga. När han därför vid tiden för Kielfreden skrev
dikten »N ore», nämnde han inte ett ord om vad som före-
gått unionen. Han målade först bilden av den tid, då sven-
ska och norska vikingar utförde krigsbragder Europa runt
och »Nordens sköldar klingade tillsammans». Den tidsåldern
ville han nu efter seklers tvedräkt mana fram ur gravhögen:

»I Norden vara skall en kraft, en enig vilja.
Vad Gud förenat må ej mänskor skilja.»

Och om någon vill störa friden i Norden, då skall han
finna, att man där kan »slå med try par armar, som Stark-
otter».

Men: inte en antydan i hela dikten om att unionen blivit
norrmännen påtvingad! Och om Karl Johan inte ett ord!

I ett brev anförtrodde Tegnér sin vän Adlerbeth, att han
ej ville »påminna ett ädelt folk, att det blivit erövrat eller
