VON HOGGUÉR. 233

daktsfullt. »Endast på Rigi hade jag en dag en liknande an-
blick, som dock ej gick upp mot denn a.»

När han i Ådalen besett Styrnäs gamla kyrka, ville han ge
en slant åt kyrkvaktarens hustru till tack för att hon öppnat
kyrkan åt honom, men hon »blev helt bestört». I anslutning
därtill gör Schubert den reflexionen, att »människorna här
tyckas vara av ett särdeles slag: det gör dem större nöje
att tjäna än att belönas,». I Torsåkers prästgård på mot-
satta sidan av älven upplevde han den 8 augusti en riktigt
arkaisk herdeidyll. Prosten Genberg höll då slåtteröl för
sitt arbetsfolk. »Musik skallade mig till mötes från socken-
stugan. Man dansade med mycken anständighet och takt
och med så hjärtlig glädje, att även åskådaren måste bli
glad. Här visade sig dansen i sin renhet och naturlighet.
Och de dansande saknade ej sin goda välfägnad.»

k x

&

I slutet av juli 1828 företog den tyske ryttmästaren

von. Hogguér

tillsammans med två fransmän en turistfärd från Stockholm
till Lappland, där de under ett par månader levde bland
lapparne och vetgirigt studerade allt nytt och märkligt.
Hogguér talade svenska flytande, ty han var sedan flere år
tillbaka i svensk krigstjänst. Men en stor fördel för utlän-
ningarne var det ändå, att de i Arjeplog fingo till färdledare en
ypperlig kännare av Lappmarken, nämligen den ryktbare
lappmissionären Petrus Lestadius. Hogguér beskriver ho-
nom som en lång, mager man med blek hy och brinnande
ögon, en drömmare och entusiast, som var »besviken över
att i sitt kall ej ha funnit, vad han drömt om».

Hogguérs reseskildring är, säger dess svenske utgivare,
författaren Harry Blomberg, »en hymn till Sverige; den sven-
ska ärligheten, renligheten och gästfriheten ha sällan lov-
sjungits så betaget. Denne storväxte och skäggige rytt-
mästare är också en resenär med rätta sinnelaget. Han vet,
att. en resas kanske yppersta behag ligger i den fördomsfria
anammelsen av främmande naturer och sedvänjor; därför
