HENRI TWINING. 237

framhet och uppriktig strävan att gissa alla ens önskningar,
att man genast känner sig hemmastadd. Och dock är räk-
ningens slutsumma sådan, att man ständigt fruktar, att
värden gjort något misstag till sin egen nackdel.»

En synnerligen angenäm vistelseort blev Skellefteå. Dit
anlände turisterna i sällskap med kyrkoherden i Arjeplog,
som hade många vänner och släktingar i staden. Följden
blev, att »alla människor försökte överträffa varandra i älsk-
värdhet mot oss», skriver Hogguér. Dag efter dag voro rese-
närerna »upptagna av middagar, supéer, baler och festlig-
heter av alla slag, som anordnades till vår ära». Hog-
guér blev så förtjust i platsen och sina nya bekantskaper,
att han beslöt stanna där några veckor på återresan till Stock-
holm. Och då gjorde han samma angenäma erfarenheter
som förra gången. Ett liknande mottagande hade han rönt
i Öjebyn hos överstelöjtnanten vid Västerbottens regemente.
Under de dagar, Hogguér stannade där, fick han vara med
om en mängd bjudningar från hela grannskapet. Norr-
länningarnes gästfrihet är, säger han, så översvallande,
att den »kommer en att tro, att tacksamheten är på värdens
sida och inte på gästens. Hos detta hederliga folk finner man
fortfarande överallt något patriarkaliskt, husligt, hemtrev-
ligt — något av allt detta, som gör hjärtat så gott, men som
man tyvärr knappast träffar på i det övriga Europa.»> Hogguér
beundrade också norrlänningarne för deras kraftiga och ståt-
liga växt, deras glada lynne och goda huvud och konstaterade,
att »dryckenskapen i Norr- och Västerbotten är vida mindre
framträdande än i landets sydligare landskap». Och om norr-
ländskorna fäller han det omdömet, att »även om man inte
vågar påstå, att alla kvinnor äro sköna, så kan man åtminstone
säga, att ytterst få äro fula».

+ +
k

På sommaren 1834 for en vittberest fransman vid namn

Henri Twining

som turist från Göteborg till Norge genom Bohuslän, vars
befolkning med de dåligt klädda och barfota barnungarne
