SIBUET. 241

Samma år fick vårt land besök av en annan fransman, en
högre jurist från Paris vid namn

Sibuet.

Han var intresserad för naturforskning och fick nu äntli-
gen förverkliga sin dröm att se det land, som ej blott var Lin-
nés utan också Gustav Vasas, Karl X:s och Karl XII:s.
Dessa konungars bragder hade nämligen ända från barndo-
men varit en kär läsning för honom. Sibuets färd gick från
Hälsingborg till Haparanda och varade i sju månader. Hans
reseberättelse är rik på stämningsfulla naturskildringar och
pittoreska landskapsbilder. Oförgätliga skönhetsintryck kvar-
lämnade Smålands djupa skogar med sitt majestätiska lugn
och sitt rika djurliv. Allt var här ägnat att stämma främ-
lingens sinne i en känsla av fullständig ro och lycka. Hän-
förande var även utsikten över Vättern från Jönköping. Den
verkade rent förtrollande på honom. Och Visby med dess
medeltidsstämning var en underbar upplevelse, utan like i
hela norra Europa. Charmen med utsikten över Stockholm, sett
från Mälarsidan, fann han ligga däri, att den utgör »en i hela
världen enastående mosaik av vatten, hus, klippor och grön-
ska». En hänförande vy av hela staden med omgivningar
hade han även från Observatoriehöjden.

Däremot tyckte Sibuet inte om luften i de alltför väl till-
bommade svenska stugorna. Den »är svår att inandas, och
man får våldsam huvudvärk av den och känner sig nästan
ständigt illamående». När han tidigt en morgon skulle lämna
Ljungby gästgivargård i Småland, råkade han öppna dörren
till det rum, som var hela husfolkets sovrum. Och vilken
syn: »Där lågo huller om buller på usla halmbäddar eller på
risknippen, täckta med torrt löv, män och kvinnor, barn
och åldringar med fårskinnsfällar som täcken. När den upp-
gående solen kastade en ljusstrimma här och där över denna
scen, blev det en bisarr växling av ljus och skuggor som
på en tavla av Rembrandt.» Somliga av dessa naturmänni-
skor höllo på att stiga upp, men ingen av dem föll det in att
inför främlingen blygas över sin nakenhet. Var det lastfull-
het eller oskuld? frågar han. När han senare lärde bätt-
re känna folkets egenskaper, var han benägen att tillskriva
