FERDINAND VON GALL. 243

reda på, hur mycket var och en av dessa tingestar kostade.
Men när von Gall lät honom förstå, att han höll på att för-
lora tålamodet, gjorde detta inte det minsta intryck på
honom.

Men annars — säger vår reseskildrare — äro de svenska
skjutsbönderna så gränslöst hederliga, villiga och godmodi-
ga, ja visa ofta en så fin uppmärksamhet mot främlingen,
att man inte kan önska sig några bättre reskamrater — bara
inte den fördömda nyfikenheten vore!

När den ångbåt, som von Gall for med från Göteborg,
gled in i nedersta slussen vid Trollhättan och han ovanför
sig såg en skog av fartygsmaster terrassformigt höja sig
över varandra och i den översta slussen en stor fyrmastare
utveckla svenska flaggan, då greps han av ödmjuk beundran
för människosnillet, som här banat en väg förbi de dånande
vattenfallen och betvingat de trotsigaste naturhinder. Då
kunde han omöjligen instämma i lovprisandet av »den gamla
goda tiden» utan gladde sig åt att vara ett barn av en ny,
härligare tid.

Men när han stod inför vattenfallens storartat fruktansvär-
da skönhet, inför den eviga tvekampen mellan de rasande,
till snövitt skum söndersplittrade vattenmassorna och den
orubbliga klippans fasta granitmassa, då förstummades han
av andakt inför skapelsens storslagenhet. »Jag var så gripen»,
säger han, »att jag fick tårar i ögonen och kunde höra
mitt hjärta klappa häftigare.» Stumma stodo också hans
reskamrater. Och när en av dem, en fransman, slutligen
bröt tystnaden, var det med orden: »Bara detta var värt
hela vår resa.»

Ett oförgätligt intryck av naturens skönhet hämtade vår
resenär även från den lilla brunns- och badorten Gustavs-
berg vid Uddevalla. När han från västkustens kala klippor
plötsligt försattes i ett paradis av ljuvlig grönska, av ekar
och fågelsång, »var det», skriver han, »som om jag förflyt-
tats från Nord till Söder. Ja jag tyckte mig känna, hur
den milda luften från ett lyckligare klimat smekte mitt an-
sikte. Och innan jag ännu hunnit avkylas av tanken på
den långa, stränga vintern här, syntes det mig som den
högsta lycka på jorden att få leva mitt liv i denna lilla
dalkjusa.»
