278 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Den svenska vattenbyggnadskonstens grand
old man

är Johan Gustaf Richert, sonson till den berömde
lagmannen Johan Gabriel Richert, den svenska liberalismens
store lärofader.

År 1890 gjorde sig den då blott 33-årige ingenjören och che-
fen för Göteborgs vattenledningsverk Johan Gustaf Richert
ett namn som banbrytare på sitt område genom en genialisk
lösning av stadens vattenfråga. Han fick nämligen sin upp-
märksamhet riktad på en artesisk grundvattenström, som går
fram genom Göta älvs dalgång, under ett geologiskt lager av
överst lera och därunder grus. Som emellertid detta grund-
vatten ej var tillräckligt för stadens behov, kom Richert på
den idén att åstadkomma ett konstgjort bakteriefrilt grund-
vatten genom att leda in älvvatten i en bredvidliggande sand-
täkt och låta denna tjänstgöra som »naturfilter». Det lycka-
des. Och så var Göteborgs dricksvattenfråga löst för lång tid
framåt.

Det lyckade resultatet med Richerts »grundvattenfabrik»
ledde till att ett flertal svenska samhällen anlitade den unge
ingenjören för lösningen av sina vattenledningsproblem.
Han fick en sådan mängd uppdrag rörande ej blott vattenled-
ningar utan även vattenavlopp och vattenkraftanläggningar,
att han lämnade sin fasta anställning i Göteborg och förlade
sin verksamhet till Stockholm som konsulterande ingenjör.

Det var ett djärvt steg, Richert tog, då han lämnade en
trygg anställning och tog sitt öde i egna händer. Men det
visade sig, att hans intuition hade lett honom rätt, ty arbetet
på hans byrå växte och växte, så att han måste skaffa sig
en mängd medarbetare. Och år 1902 ombildades Richerts
byrå till bolagsform under namnet Vattenbyggnads-
byrån. Under årens lopp har denna institution utvecklats
till en av Europas, kanske världens största konsulterande
ingenjörsbyråer och inom sitt område utfört flere tusen upp-
drag över hela jordklotet, ända borta i Kina och på Nya
Zeeland. Att redogöra för vad Vattenbyggnadsbyrån betytt
för vattenkraftanläggningarna i vårt land skulle vara det-
