288 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

musten ur en karl. Och denne man med sitt dagliga slit hade
ändå energi till övers för en nykterhetspredikan av det mest
talande slag, då han i egenskap av förman går in till lönnkrö-
garen Stora Johan och spörjer honom till, om han vill frivilligt
sluta med sin skamliga hantering eller ha stryk, så att han inte
orkar fortsätta geschäftet. Slutet blir, att Svanbäck dänger
jätten i en soffa, så att den går i kras. Och efter den betan
ger sig Stora Johan av från orten.

Man får av författarens självbiografi det bestämda intrycket,
att det stora flertalet rallare var bra folk, men att »det var
enstaka samlingar av ligister, som genom sin vilda framfart
hotade förstöra hela kårens anseende och satte sådan skräck i
fredliga bygder, att titeln rallare blev ett skällsord>. Det är
uppfriskande att läsa om hur ett dylikt buslag med stock-
holmaren Djurgårds-Kalle i spetsen blev mottaget, när det
fyra man starkt stegade upp till ingenjör Dahlberg och lovade
honom »spö», om man inte fick påökning på ackordpriset.
Ingenjören var en karl, som kunde begagna knytnävarna på
rätta sättet. Han klådde grundligt upp de fyra kaxarne,
som hotat honom med stryk, och gav dem därefter respass
utför trapporna.

Till slut tröttnade de hyggliga rallarne på ligistelementeas
oefterrättlighet och tillställde år 1904 Kungl. järnvägsstyrel-
sen en skrivelse med anhållan om ingripande både mot dem
och mot andra missförhållanden. Inlagan fick åsyftad ver-
kan, »och patrasket kom i stort sett bort från Statens järn-
vägar».

En segsliten järnvägsfråga
sid. 519 efter st. 2

var bland andra den om linjen mellan Boden och finska
gränsen. I sexton år diskuterades den sträckan, innan den
blev verklighet. Eftersom den var sexton mil lång, kunde en
norrlänning på 1913 års riksdag göra den reflexionen: »Vi
ha sålunda diskuterat oss fram en mil om året.» Det tyckte
både han och andra kunde vara lagom nu. Och så blev det
beslut av.
& +
