GUNNAR WENNERBERG OCH FÖRSVARSRIKSDAGEN 1871. 297

Gunnar Wennerberg och försvarsriks-
dagen 1871.

Sid. 593 st. 3.

Wennerberg stod i ett nära personligt vänskapsförhållande
till Karl XV. Han delade också konungens uppfattning,
att det var nödvändigt att utan uppskov förstärka rikets
försvar. Då det förslag till en försvarsreform, som krigs-
ministern general Abelin framlagt, fälldes av lantmannapartiet!
vid 1871 års riksdag, beslöt man inom regeringen att utlysa
en urtima riksdag på hösten samma år och förelägga den ett
nytt förslag. Detta meddelades redan i trontalet vid den
lagtima riksdagens slut i maj.

Länge trodde man, att det var Karl XV personligen, som
framdrivit beslutet mot statsrådets mening. För några år
sedan fann man emellertid bland justitiestatsministern Axel
Adlercreutz” och Wennerbergs efterlämnade papper några
korta, hastigt nedkastade brev från Abelin, som ställa saken
i ett nytt ljus. Av dessa små biljetter framgår, att Abelin,
sannolikt genom hot om att eljest avgå, tvingat Karl XV att gå
med på hans förslag att sammankalla en särskild riksdag
för frågans lösning. Det är också tydligt, att han härvidlag
känt sig ha stöd av den alltid starkt försvarsvänlige Gunnar
Wennerberg. I sitt brev ber nu Abelin, att Wennerberg skall
sätta sig i förbindelse med en känd, inflytelserik tidnings-
redaktör och söka »stämma honom fördelaktigt för det skedda,
så att saken må från första början få ett gott bedömande,
liksom åtgärden att öppet omtala, vad man bär på sinnet.

som kommo med ett nytt förslag. En dag sutto Uhr samt de båda
skåningarne Sven Rosenberg och Ola Jönsson i Kungshult efter mid-
dagen och språkade om utsikterna för frågans lösning. Då kom Ola
Jönsson med en god idé: Hur vore det, om bonde- och borgarstånden
skulle besluta att uppvakta konungen och anhålla, att regeringen
måtte framlägga ett nytt förslag? Det voro Olas kamrater strax med
på. Uhr, som var den äldste, väckte förslaget i bondeståndet, och i
borgarståndet tog August Blanche saken om hand. Inom kort upp-
vaktade också de båda stånden Karl XV med en framställning i frågan.
Om det verkligen var denna högtidliga hänvändelse, som gjorde slag i
saken, är väl ovisst, men alltid gav den frågan en stöt framåt.
1 Se Bd IX: 199 st. 1.
