298 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Komma välvilliga omdömen så det ena som det andra till
del, torde kungen komma att trösta sig över det steg, han
nu mot sin övertygelse om det rätta tagit.»

Det hjälpte emellertid föga, vad man från regeringshåll
gjorde. Urtima riksdagen var nämligen från början högst
impopulär, bland annat därför, att riksdagsmännen skulle
under den bråda skördetiden dragas bort från sina hem.

I början av augusti hölls ett stort lantbruksmöte i Göte-
borg, och där samlades en hel del av lantmannapartiets främ-
sta män. En av dem, en gladlynt dalabonde vid namn Jan
Andersson i Jönvik, som var tillkallad till Göteborg som pris-
domare, har i brev till en vän berättat, vad som där hände:
»Där blev försvarsfrågan på förhand avgjord, nämligen dömd
till döden.» Detta anade man också inom regerings- och äm-
betsmannakretsar. En av statsråden träffade samme bonde
i Göteborg och sade till honom: »Det var hiskligt med lant-
mannapartiets chefer här! Jag tror ni är här hela bunten,
och ni avgör väl nu på förhand riksdagsfrågan?» Den tillfrå-
gade berättar själv vidare: »Jag lät honom förstå, att icke
var vi ditkomna för att endast se på några kreatur och be-
döma deras kvalité utan fastmera för att få utbyta tankar
med vänner och kamrater. Jag yttrade, att 120 mils resa
var för dyr för att göra för ros skull, men kunde man ut-
rätta något i och för det stora hela, så finge det icke hjälpa.
Därpå svarades endast med en nickning och ”Gud låt allt
gå väll»

Redan vid det laget var alltså saken klar. Det förstod även
Gunnar Wennerberg. Till en politisk motståndare men gammal
personlig vän, redaktör S. A. Hedlund i Göteborg, som varnat
honom och regeringen för det urtima äventyret, skriver
Wennerberg vid samma tid, att han visserligen inte gör sig
några illusioner om en god utgång, men att han är glad åt
att i sin mån ha bidragit till att åtminstone ett försök till frå-
gans lösning göres. I anledning av Hedlunds antydan,
att regeringen skulle få bittert ångra det tagna steget, svarar
Wennerberg: »Jag vill blott nämna, att enligt min teori
ingen — och således icke jag heller — behöver riskera att
bittert få ångra annat, än vad han sagt eller verkat mot
bättre vetande. Det är tvärtom övertygelsen om det rätta
i ens handlingssätt, som även under svåra motgångar så i
