330 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

julexamen samma år frågade, om någon var värd att belönas,
»svarade skolmästaren, att ej någon sådan vore, varför ej
för denna gången någon belöning kunde utdelas, utan för-
manades de äldre utav barnen att sig härom till en annan
gång vinnlägga, helst sådant uti en framtid kunde lända dem
till mycket gagn och nytta». Först två år därefter begav det
sig, att en pilt vågade anmäla sig till förhör. Han kunde
»tämmeligen besvara de frågor, vilka blevo horom därutinnan
gjorda». Det ej alltför lysande resultatet får nog ses i samband
med att den dåvarande läraren, »gamle Norbäckem, enligt
samtida vittnesbörd »mest satt i skolan och kardade och spann
ull och lät barnen leva hur som helst». Vid 1807 års examen
erhöll han också en admonition att »på det ömmaste sin syssla
redeligen uträtta, uppmuntra och berömma de flitige utav sina
disciplar men allvarsamt behandla de late, tröge och vårdslöse».

Examensprotokollen innehålla även anteckningar om bar-
nens flit och uppförande samt anmärkningar angående deras
skolgång. »Har varit flitig och beskedelig och uppmuntrades
till att även hädanefter göra sig känd på en så fördelaktig
sida», står det exempelvis antecknat om ett mönsterbarn. Den
vanartige Pehr i Brunna skyltar däremot år 1807 med följan-
de anmärkning: »Pehr i Brunna var frånvarande; och anmäl-
des av dess farfader, att det var utav lättja och vårdslöshet.»

En annan pojke hade under vårterminen 1802 »ej bevistat
skolan mer än inskrivningsdagen den 23 maj, vilket> —
heter det — »förmodeligen är till största delen faderns fel.
Mannen ifråga var nämligen »känd för att vara vårdslös uti
barnauppfostran, vilket torde delvis komma av en tryckande
fattigdom men — tyvärr! — till det mesta utav nästan in-
gen omtanke för sina barns andeliga och eviga väl».

Ett föregångslandskap på folkundervisningens område tycks
Dalarne ha varit. Där hade nämligen flere församlingar redan
i slutet av 1600-talet inrättat sockenskolor, på somliga platser
med hjälp av donationer. Det vilar något rörande över följan-
de anteckning av kyrkoherden i Svärdsjö i socknens dödbok:
»Anno 1769 begravdes gammelpigan Lisbeth Mickilsdotter»
från Svartnäs. »Hon kunde pväl läsa i bok och hade god ögn-
syn, läsit för barn och ställt sig kristligt och ärligt.» Vid sin
död var hon 88 år gammal.
