332 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

som det skulle, så var det, »som när man drar på en vev utan
det ringaste begrepp om skiljetecknens betydelse och med
samma entoniga röst från början till slut», berättar en annan
lärare, som själv gått i lancasterskola.

Många föräldrar ansågo det vara det vwviktigaste av allt,
att deras barn kunde rabbla både frågor och svar ur katekesen
»som ett rinnande vattem». En gammal folkskollärare berättar,
att man ofta hörde föräldrar säga: »Jag begriper rakt inte,
vad barnen nu för tiden får lära. Min påg är nu på tionde
året och kan inte ens halva katekesen. Då jag var sju år,
kunde jag hela boken.» Och samme sagesman tillägger
följande betecknande episod: »Jag minns särskilt ett husför-
hör, då församlingens kyrkoherde tillsporde en åttaårig pys:
”Vad kan du, min gosse?” Den lille svarade då med triumfe-
rande uppsyn: ”Ut'a.” (= Ut hela boken.)»

Detta betydde ingalunda, att det lilla underbarnet skulle
ha kunnat läsa katekesstyckena inn antill, om så hade
påfordrats. Svart på vitt på den saken kan man — för att
ta blott ett exempel bland många — få i en förteckning över
kunskaperna hos de barn, som år 1823 gingo i skola i Remmar-
löv vid Eslöv. Somliga av småttingarne fingo beröm för sin
utanläsning av Lillkatekesen, »men» — heter det —
»innantill går det ännu intet bra».

Så långt ha vi numera hunnit i barnpsykologi, att vi finna
den gamla utanläsnings- och pluggtidens syn på undervis-
ningsproblemet nästan ofattbar. Men var säker på att när ännu
lika lång tid gått, skola framtida pedagoger och uppfostrare
stå lika oförstående inför de massor av minnesgods, som man
söker proppa i barnahjärnorna ännu i vår »upplysta» tid. Man
skall då inte kunna fatta, hur tänkande människor kunde
ägna både egna och de små oskyldiga barnens tid och krafter
åt försök att slå i dem massor av minnesgods, som måste gå in
genom ena örat och ut genom det andra. Och flertalet av våra
ännu gängse läroböcker för både folkskolor och högre skolor
komma förvisso att av ett mera självständigt tänkande släkte
av pedagoger med fasa betraktas som andliga tortyrinstrument
med en för tjugonde århundradets tankenivå ofattbar massa
rester av skolastikens tomma begreppsutredningar och lärda
termer utan motsvarande kunskapsinnehåll bakom dem.
