LANCASTERSKOLOR. 333

Att i lancasterskolorna tala om monitörernas »undervisning»
är egentligen en överdrift, ty det kunde ju inte bli annat än
ett förhör av utanläxor. Stakade man sig på ett enda ord,
så fick man bakläxa och måste då sitta inne i skolsalen och
plugga under middagsrasten, medan kamraterna lekte.
Ibland hände det, att en sådan olycklig stackare inte ens fick
äta av sitt medförda matsäcksförråd. Ej att undra på att
det under läxförhören hördes »klagolåt och mycket skrän» i
skolsalen. »Härav kom sig», säger en annan gammal lärare,
som också hade gått i lancasterskola, »att bakläxor ansågos
för det värsta, som kunde vederfaras en; och för dem, som hade
svårt för att ”lära utantill”, var skolan ett pinorum.» Och hur
kunde man begära, att dessa stackars barn som om somma-
ren kunde få sitta i skolan till klockan 8 på kvällen, ja ännu
längre, sedan skulle orka att i hemmet läsa på läxor till nästa
dag?

Naturligtvis spelade också rottingen eller käppen en stor
roll vid inpluggandet av utanläxor i barnhjärnorna. »Den
fördes sannerligen, som om han gått med vatten eller ånga»,
säger en samtida lärare om rottingens roll på lancastersko-
lans tid. Ytterligare bevis kunna hämtas ur en självbio-
grafi av ännu en pedagog, som själv hade varit lärjunge i en
lancasterskola. Han berättar, att under lektionstiden en hel
bänk kunde bli fullsatt med sådana stackars pojkar, som sutto
och väntade på »stut» efter läxförhörets slut. »Man tänke
sig», skriver han, »sinnesstämningen hos dessa offerl» —
Stryk var det uppfostringsmedel, som stränga och hetlevrade
pedagoger med förkärlek använde, vad det än gällde.

Men vad skall man säga om den lärarinna i Karlskrona,
som straffade barnen med att tvinga dem att sticka finger-
topparna under bänklocken och sedan njöt av att klämma
dem blåa under naglarna? Hennes lärjungar kunde aldrig,
så länge de levde, annat än hata sin barndoms plågoande.

Mången gång fanns inget annat att anmärka på barnen,
än att de voro glada och lekfulla. Så var det — berättar
en lärare från den tid han själv gick i lancasterskola —
med en liten flicka, som av den orsaken »fick mycket stryk i
skolam. Och ändå ansågs läraren vara »en troende man» och
var »trots all stränghet mycket värderad».

Samme sagesman ger följande bild ur skollivet, som nog
