338 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

oss till Guds rike. Därav känna vi all den huvudsakliga lär-
dom, som vi tro oss behöva, nämligen att frukta Gud, ära ko-
nungen och lyda lagarna.»

Man förstår så innerligt väl följande uttalande om 1842
års folkskolestadga från en sockenstämma i samma fattiga
trakt, där det magra jordbruket knappt gav dagligt havre-
bröd och missväxt var en vanlig företeelse, och där lump-
samling var enda biförtjänsten. Så här ljuder den fattiga
allmogens hjärtesuck: »Framtida erfarenhet må avgöra, huru-
vida tid till skola kan uppoffras utan men för barnens bildning
till det levnadssätt, till den ihärdiga arbetsförmåga, som är
och bliver ett stående villkor för bondens självbestånd på
denna magra ort, och vartill barnet måste från modersmjöl-
ken i bondehus med bondehand uppammas. Hittills har be-
hovet lärt även barnen att göra sitt till husets nytta, och
det äldre har åtminstone vaktat det yngre, tills bägge kunnat
vakta fåren.»

När det gällde att få folkundervisningen bättre ordnad över
hela riket, visade det sig, att åsikterna bröto sig starkt inom
de samhällslager, som borde vara bildningens banerförare.
Detta framgår t. ex. av de uttalanden, som inkommo till
1813 års folkundervisningskommitté från rikets prästerskap.
En del prästmän instämde i Tegnérs förkastelsedom över
s. k. halvbildning.! Prosten Backman i Brunflo i Jämtland
konstaterade, att de bönder, som fått lära sig skriva och räkna,
»hava såsom halvherrar föraktat sitt stånd och irrat omkring
såsom handlande, kortspelare, reversfabrikörer o. s. v. och
visat sig uppstudsiga och bedrägliga både såsom undersåtar
och åhörare». Från samma tid äro följande ord av Samuel
Ödmann i ett brev till hans vän Wallmark: »Så snart en bon-
de lärt skriva och räkna, är han förlorad. Han blir nämnde-
man och sover, auktionist och super, stämningsbärare och
dagdrivare.»

År 1842 påbjöds skolundervisning för alla barn, men många
voro de, som betraktade den obligatoriska skolgången som
en onödig nymodighet och ett intrång i svenska folkets per-
sonliga frihet. En hel del föräldrar ansågo det vara en syn-

1 Bd IX: 25.
