342 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

grova famnvedsträn, på ena sidan och en öppen dörr på den
motsatta sidan för att få röken att gå ut. Under stolen, där
jag satt, hände det att det på ett par timmar lägrade sig en
försvarlig snödriva, som banat sig väg genom fönstrets sprin-
gor bakom mig.

Vid hemkomsten hade jag mycket att ombestyra för hus-
hållets räkning med föda, ved, lagning av mina och barnens
kläder samt skodon. När mina barn, som utgjorde tillsam-
mans tolv stycken, blevo så stora, att de behövde undervis-
ning, var det vissa tider omöjligt för dem att följa mig på
den långa skolvägen. Därför måste jag sitta uppe med dem
till kl. 10, 11 eller 12 på nätterna för att undervisa dem.
Sedan jag vilat några timmar, måste jag upp och ut igen
såsom en ångmaskin; och så dag in och dag ut, det ena året
efter det andra. Min mat under skoltiden tog jag fram ur en
medhavd korg eller ett knyte och förtärde den bland skol-
barnen i lärorummet, ty inga rum för läraren att gå in uti
vid rasterna eller middagarna bestodos. Födan utgjordes
av ett stycke grovt bröd, 1/; liter mjölk och en sillbit eller
något annat.»

När mäster kom hem på kvällen, brukade det vara något
bröd över i matknytet. Hans små barn kallade det »pappas
skolbröd» och tyckte, att det smakade bättre än något annat
bröd, fast det var av alldeles samma sort, som det de annars
fingo.

Att mäster blev utsliten av allt detta hårda kropps- och
själsarbete, är inte att undra på. »Mina krafter blevo med
varje dag sämre — det kände jag tydligt», säger han. Och
vid 54 års ålder måste han begära avsked på grund av obot-
lig sjukdom.

Småskollärare och småskollärarinnor förde ett ännu armare
liv. Det berättas om en småskollärare i en västgötasocken,
som förut varit arbetare, att han inte hade råd att bestå
sig annan föda än bröd med litet sirup till. En dag, när
han inte ens hade det, svimmade han och föll omkull. Då öm-
kade sig barnen över honom och togo honom sedan turvis med
sig hem till middag.

Så mycket mer rörande är det då, när man får läsa så-
dana uttalanden av hårt slitna gamla skolmästare som detta:
»Jag var så fäst vid min kära skola, att när terminen var
