NYKTERHETSRÖRELSEN. 349

Vida kring världen gick sierskans rykte. När hon nära sju
och sjuttioårig skildes hädan och budet om hennes bortgång
nådde Korea, hedrade det fjärran landets akademiska kretsar
hennes minne med en sorgehögtid, värdig en drottning.
Både där och i Kina hade kämparne för kvinnans frigörelse
lärt mycket av Ellen Key.

Nykterhetsrörelsen.

Sid. 101 efter st. 1, sid. 113 st. 2, sid. 114 st. 2, sid. 116—117.

Det säger ganska mycket om levnadsvanorna under hus-
behovsbränningens gyllene tid, att år 1832, när ett tiotal
ynglingar från Tådene socken! sökte inträde i Skara högre
lärdomsskola, gav komministern en av dem ej blott det vits-
ordet, att han »ådagalagt ett gott, stadgat och hoppgivande
uppförande», utan fann också nödigt påpeka, att ynglingen
i fråga »ej smakat brännvin».

Så djupa rötter hade supseden slagit, att gästfriheten
t. o. m. i en högt ansedd prästmans hem tog sig den formen,
att »ingen fick lämna hans hus oknäckt», såsom det heter i
Samuel Ödmanns minnesuppteckningar om livet i en präst-
gård på 1750-talet, nämligen hos hans morfar, kyrkoherde
Wiesel i Vislanda.

Av dryckenskapseländet i huvudstaden vid mitten av 1800-
talet ha vi en förfärande skildring av dåvarande pastorsadjunk-
ten Johan Michael Lindblad, en framstående andlig vältalare
och nykterhetspredikant. Han berättar i sina levnadsminnen:
I huvudstaden ha blivit uppförda några särskilt stora hus,
med namn av baracker, i ändamål att där härbärgera den
mängd husvilla, trasiga, hemlösa tiggare, som natt och dag
genomströva gatorna och uppväcka medlidande genom deras
ända till nakenhet usla klädsel och ända till avskyvärdhet
eländiga utseende. Mitt i den strängaste vinterköld ser man
dem vid gathörnen, på kyrkogården utsträcka sina nakna,
skälvande armar efter allmosor; och innan barackerna blevo
uppbyggda, togo de vanligen sitt natthärbärge på sophögar

> Vid Vänern, halvvägs mellan Vänersborg och Lidköping.
