OM LANTMANNAPARTIET. 361

gen efter mötet ett tal för att utjämna motsättningarna och
lugna de upprörda känslorna. Han sade sig vara överty-
gad om att prästeståndet icke skulle komma att säga det
verkligen avgörande ordet i den stora frågan. Tvärtom
skulle det sätta sig i efterhand för att avvakta utgången hos
adeln. Och så fortsatte han: »Konungen har personligen icke
uttalat sin mening ännu, och han gör det ej, förrän några
dagar före ärendets föredragande på riddarhuset. Då upp-
kallar han flere chefer och andra inflytelserika riksdagsmän
och säger dem sitt kungliga ord, hurudan han vill ha ut-
gången; och sådan blir den på riddarhuset och därefter inom
prästeståndet.»
k

På tal om prästeståndets hållning bör i Bd IX sid. 177 andra
meningen utgå. Domprosten Sondén i Skara var nämligen
utpräglat liberal och ivrig anhängare av representationsre-
formen. Hans förmenta »suck» var i själva verket ett uttryck
av sorg och harm över prästernas beslut att låta avgörandet
bero av ridderskapet och adeln.

Om Lantmannapartiet.
Sid. 199 st. 3—sid. 201.

När riksdagen 1867 samlades, var luften full av rykten om
att regeringen De Geer, som nyss kallats »den bästa av mini-
stärer», skulle vara i fara. Varifrån detta rykte kom, och vilka
faror det var som hotade, visste man knappt, ty av allt att
döma hade regeringen att påräkna trogna och tacksamma
majoriteter i den nya riksdagens bägge kamrar. Men ingen
rök utan eld. Det fanns åtskilliga politiker, som minst sagt
ogillade representationsreformen, och de ville om möjligt
störta Louis De Geer till straff för hans andel i den stora
omdaningen. Det fanns också en hel rad både adliga och
ofrälse godsägare, som med ogillande sågo regeringens fri-
handelsvänliga politik; åtskilliga av dem kommo till riksdagen
fast beslutna att söka bryta finansminister Gripenstedts
»system». Då, som så ofta förr och även senare, gav man
