362 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

regeringen skulden för de dåliga tiderna. Vid årsskiftet
1866—67 rådde nämligen ett tryckt läge på penningmarkna-
den, och näringslivet, särskilt jordbruket, hade många besvär-
ligheter att kämpa med. Och sist men inte minst: de riksdags-
män, som tillhört den konservativa och tullskyddsvänliga
gruppen i f. d. bondeståndet, voro både många och målmed-
vetna. Även dessa bönder voro högeligen missbelåtna med
Gripenstedts frihandelspolitik, som däremot hade rönt starkt
bifall i borgarståndet.

På ett möte på Hötel de Suéde två dagar efter riksdagens
början sökte ministärens vänner och förespråkare få till stånd
ett regeringsvänligt eller, som man på den tiden sade, »ministe-
riellt> parti. Ordförande var bondeståndets förre talman,
Nils Larsson i Tullus. Han sökte förmå de närvarande att
ena sig på basis av parollen: Stöd åt den nuvarande ministä-
ren! Häremot invände bl. a. greve Arvid Posse, som var De
Geers oförsonlige och energiske motståndare, att man inte
på förhand kunde förbinda sig att stödja en regering, vars
program och planer voro okända. »Där var en lång diskussion,
men det blev ett fullkomligt fiasco», skriver Per Nilsson i
Espö, en av de kunnigaste och slugaste riksdagsbönderna,
i sin dagbok om detta möte.

Men även om så var, tog man nya tag. De riksdagsmän,
som stått bakom planen, fortforo energiskt att verka för sina
syften, och de bedrevo sin sak så väl, att de segrade vid de
viktiga utskottsvalen.

Ur Suédemötenas förhandlingar framgick helt enkelt det
ministeriella partiet, vilket 1868 började kallas Intelligensen.
När sedan inom ett par år de allra flesta bönderna lämnat
partiet, blev detta stadsbornas och herremännens parti.

»Oppositionens» män voro emellertid ingalunda overk-
samma. Dagen efter mötet på de Suéde samlades, enligt
vad Per Nilsson kan berätta, flere av de ledande inom den
konservativa bondeståndsgruppen hos greve Posse och lade
råd. Bland dem märktes Karl Ifvarsson i Värestorp och den
sedan så bekante klockaren Jöns Rundbäck.! Vid följande

1 Per Nilsson var en försiktig man. Han tänkte: »Ingen vet, hur
det kan gå med dessa partier»; och därför tyckte han det var bäst att
hålla sig väl med dem båda. Det gjorde han på det viset, att han
deltog i förberedelserna och var med om att bilda b ä g g e de mot var-
