366 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Det var för övrigt 1870 — och inte 1880, vilket ofta påstås
— då tanken på att Arvid Posse skulle bli finansminister var
uppe, som Karl Ifvarsson skall ha yttrat de bekanta orden,
att Lantmannapartiet följde greve Posse till dörren av
konseljsalen men inte längre.

Nyliberala partiet — en ansats till en

råadikal folkrörelse.
Sid. 198 och 199.

Jämte Lantmannapartiet och Intelligensen fanns det i riks-
dagen — och i någon mån även ute i landet — från och med
1868 och några år framåt ett parti, som kallade sig det ny-
liberala.

Anledningen härtill var främst det missnöje, som särskilt
i vissa radikala kretsar i Stockholm uppstått med anledning
av den första tvåkammarriksdagens resultat. Man var grymt
besviken på representationsreformen. Här hade man gått och
hoppats på en soligt röd gryning, men verkligheten tedde sig
grå och mulen. Här behövdes en kraftansträngning för att
man skulle få skörda verkliga frukter av den stora omdaningen!
Redan på sommaren eller hösten 1867 bildades för den skull
i Stockholm av gamla beprövade radikala liberaler en politisk
klubb, som kallade sig Nyliberala sällskapet. I själva namnet
låg en protest mot de moderata g a m m a l-liberalerna. En
av den nya sammanslutningens främste män var den unge
lovande »litteratören» S. A. Hedin, som också var en av de
ivrigaste skandinavisterna. En annan ledare var kapten
Julius Mankell, en duktig militär, som entusiastiskt deltagit i
Polens frihetskamp 1863 och i den svenska skarpskytterörel-
sen, men på grund av en väl långt driven självständighet kom-
mit på kant med sina överordnade. En tredje förgrundsfigur
var tidningen »Fäderneslandets» redaktör, den forne leda-
moten av bondeståndet Samuel Ödmann. Det påstås även,
att Lars Hierta stundom höll sin skyddande hand över säll-
skapet, och att August Blanche gav det sin välsignelse.

På nyåret 1868 utgav Hedin anonymt en broschyr, i vilken
