368 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Denna första ansats till en svensk radikal folkrörelse rann
emellertid ut i sanden. Åtskilliga bonderiksdagsmän, som
anslutit sig till nyliberalerna, föllo igenom. Bönderna litade
tydligen mera på den moderata opposition, Lantmanna-
partiet utövade. Men valet i Stockholm medförde ett demo-
kratiskt genombrott — dock endast i miniatyr och blott
för en valperiod — ty där valdes Hedin och Mankell samt
några andra, som stodo nyliberalerna nära.

k

Nyliberalerna voro, kort sagt, alldeles för tidigt ute. Dess-
utom förlamades deras kraft därigenom, att åtskilliga av
pamparne nästan från början råkade i luven på varandra.
Viktor Rydberg, som 1870 för en period inträdde i riksdagen
och nog mest lutade åt nyliberalerna, fann dem så osympatiska,
att han i stället anslöt sig till Lantmannapartiet, där han
trivdes förträffligt. Följande år försvann det inom sig sönd-
rade Nyliberala partiet helt oförmärkt. Medlemmarne delade
upp sig på Lantmannapartiet och Intelligensen.

Adoli Hedin, riksdagens store
»braständare»,

blev en av vårt lands fåtaliga yrkespolitiker på sin tid.
Några år på 1870-talet var han redaktör för Aftonbladet,
men hans stora, allt uppslukande livsintresse var riksdags-
mannavärvet, och Andra kammarens samlingssal blev, som
han själv sade, hans egentliga hem. Som talare var han en
av de yppersta, svenska riksdagen någonsin haft. När den
lille mannen med det fint skurna ansiktet reste sig från Andra
kammarens Stockholmsbänk och tog till orda på sitt kända
torra, något pedantiska sätt men med en dräpande satir, då blev
det så tyst i plenisalen, att man kunde höra en knappnål falla.
Hedins makt som talare berodde ytterst därpå, att han
lade in hela sin själ i den sak, han förfäktade, och att alla
visste, att den mannen var kemiskt ren från allt vad egen-
nytta heter.

Sven Adolf Hedin var en släkting till vår store upptäckts-
