370 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

vän råkade ut för orättvisa eller översitteri, förlorade han
jämvikten och blev så utom sig, att han »flög i flintor», som
en studentkamrat säger. Sådan förblev Adolf Hedin hela sitt
liv. Aldrig tröttnade han på att ta sig an deras sak, som
drabbats av orättvisa här i världen. »Lika rätt för alla, hög
som låg, fattig som rikl» — det var hans lösen. Men mer än
en gång hände det, att han i stridsivern och för lusten att kom-
ma åt en hatad motståndare själv gjorde sig skyldig till
orättvisa anklagelser och begick förlöpningar.!

De små och svagast avlönade i samhället kunde alltid räkna
på Adolf Hedin som målsman. Men ofta vädjade han för-
gäves till riksdagens hjärta, ty, som han sade år 1897: »När
Kungl. Maj:t begär 100,000 kr., eller — ännu bättre — när
Kungl. Maj:t begär millioner, så ha Kungl. Maj:t och hans
rådgivare mycket god utsikt att utan stort bråk, ja ofta
utan något bråk, få, vad Kungl. Maj:t begär. Men när Kungl.
Maj:t begär tiotusental, är det redan svårt, och när han begär
tusen kronor, sitter det mycket hårt åt. Och går han ned till
några hundra kronor, så är det nästan omöjligt. Detta är,
mina herrar, riksdagens sparsamhet.»

I likhet med Lantmannapartiets män var Hedin en svuren
fiende till allt vad byråkratiska fasoner hette, och ingen
svensk har mera nitiskt stått på vakt mot godtycke från
myndigheternas sida mot den enskilde medborgaren. Hedin
blev en sannskyldig »riksadvokat», som folk från rikets alla
delar vände sig till med sina bekymmer och klagomål. Och
ingen kunde så energiskt som han hugga in mot kränkningar

+ Betecknande för intensiteten i Adolf Hedins känslor mot olik-
tänkande äro ett par ord i ett riksdagsbrev från Hugo Tamm till
hans gamle värderade vän och forne lärare riksarkivarien Carl Gustaf
Malmström i maj 1891. Tamm, som i stort sett var konservativ, var
genomträngd av ett alllför impulsivt, alltför obändigt rättfärdighets-
patos för att låta klavbinda sig av några partiprogram. Han var en
varmhjärtad människovän och folkuppfostrare i stor stil, uppskattad
av alla partier för sina ädla syften och sitt ridderliga sinnelag. Vid
tiden för det nyssnämnda brevet hade han, ehuru själv stor gods-
ägare och industriman, lagt i dagen så frisinnade tendenser i tull-
frågan, att det liberala partiet började i honom se en framtidsman i
politiken. Och ett symptom därpå var, att han i brevet kunde be-
rätta: »Hedin hälsar på mig.» Bakom dessa fyra ord låg det all-
bekanta faktum, att Adolf Hedin hade för sed att visa sitt misshag
med en person genom att inte hälsa.
