ADOLF HEDIN, RIKSDAGENS STORE BRASTÄNDARE. 371

av rikets grundlagar. Han var framför alla andra i riksdagen
den store grundlagsväktaren, och med lidelse hävdade han
riksdagens befogenheter gentemot första statsmakten. När
någon utmålade demokratins farlighet, anvisade Hedin ett
osvikligt medel: »Uppfostra folket! Upplys detb Han var
därför en varm vän av folkskolans förbättring och en ivrig
främjare av folkhögskolor och arbetarinstitut. Vad för-
svarsfrågan beträffar, yrkade han på det gamla indelnings-
verkets upphävande och ersättande med en värnpliktsarmé.

Under sista årtiondet av sitt liv led Adolf Hedin av svåra
nervsmärtor, som förlamade hans högra hand, men med en
viljekraft vida utöver vanliga mått betvang han plågorna
och arbetade för reformer i samhället. Alltjämt höll han sina
anföranden i gammal känd stil, och med den friska vänstra
handen skrev han uppsatser. Och alltjämt hade »den store
braständaren» kammarens öra, när han tog till orda. Med
dramatisk åskådlighet har Valfrid Spångberg skildrat en
sådan scen:

»'Herr Hedin"

Sorlet i kammaren tystnar vid talmannens upprop. Man
lämnar sina platser och samlas kring talarstolen. Endast
statsrådsbänkens män stanna — förnämt eller försiktigt —
på avstånd.

Gestalten är hopsjunken. Den värkbrutna högra armen bär

han i band. Ansiktet är gulblekt och röjer, att han nyss stått
upp från sjukbädden, där han under de senaste åren tillbragte
sin mesta tid. Men rösten har, fast svagare, sin gamla klang
och blicken sin gamla glans av slipat stål. Och skarp som förr
är den konstnärligt snidade klingan av hans ord.
» Vilket gods i den klingan! Under en mansålders riksdags-
strider var hon mera med än någon annan, ständigt i den
hetaste elden, där hon skiftade hugg med motsidans yppersta.
Och in i det sista glänste hennes egg som ingen annans.»

I unionsstriderna med Norge ljungade Hedin i kraft av
sina varma skandinaviska sympatier mot de »kriminaldårar»,
som ville avgöra tvister med vapenmakt; och hans sista
offentliga uttalande var en vädjan till dem som hade av-
görandet över den skandinaviska halvöns öde i sin hand, att ge-
nomföra en skilsmässa i godo. Det var på sommaren 1905, som
han för sista gången talade i Andra kammarens samlingssal.
