DE SVENSK-DANSKA ALLIANSFÖRHANDLINGARNA. 373

De svensk-danska alliansförhandlingar-
nas avveckling hösten 1863.
Sid. 211—213.

Vad som särskilt bidrog till att förändra läget beträffande
den på sommaren och hösten påtänkta svensk-danska allians-
traktaten var två särskilda händelser. Den första var, att
en ny grundlag, den s. k. novemberförfattningen, utfärdades i
Danmark. Stick i stäv mot gällande överenskommelser med de
intresserade europeiska makterna skulle den tillämpas i Dan-
mark och Slesvig, vilka därigenom förenades till en verklig
enhetsstat.: Däremot skulle novemberförfattningen icke gälla
för Holstein, som danska regeringen sålunda så att säga gav
på båten.

Den andra, högst oväntade tilldragelsen var, att kung
Fredrik VII hastigt avled blott ett par dagar därefter. Då
kom hans släkting Kristian IX på Danmarks tron, och där-
med var det slut med varje tanke på att Norden skulle enas
under en konungs spira.? Svenskarnes och icke minst kung
Karls intresse för Danmarks sak upphörde visserligen inga-
lunda för den skull, men nog blev det väl åtminstone n å g o t
svalare.

I slutet av november 1863 förklarade utrikesstatsminister
Manderström, att den mycket omtalade alliansen, om vars
avslutande förhandlingarna alltjämt påginge, av olika skäl
föreföll honom överflödig, ja t. o. m. farlig; och kort därefter,
den 2 december, lät han svenske ministern i Köpenhamn och
därmed danska regeringen veta, att svenska regeringen ej
fann tiden lämplig att ingå i något förbund med Danmark.
Ett slags offentligt erkännande av denna uppfattning voro de
bekanta och ofta citerade orden i trontalet vid riksdagens slut
den 8 december, att de förenade rikena Sverige och Norge
inte under alla förhållanden kunde lägga sitt svärd »i rättvisans
vågskål».

1 Jfr bd IX: 206.
2 Jfr bd IX: 217.
