SVENSKA FRIVILLIGA I DANSK-TYSKA KRIGET. 375

Henning Hamilton, som var uppriktig skandinavist, sörjde
över att det löfte om nordiskt försvarsförbund, som Karl XV
på Skodsborg givit den danske konseljpresidenten, så skulle
svikas. I grämelsen däröver tog han omedelbart efter krigs-
utbrottet avsked från sin ministerpost i Köpenhamn. I sina
minnesanteckningar berättar Flamilton, att när han gav
sina känslor luft inför Karl XV, svarade kungen: »Jag har
alldeles ingenting lovat.» Då Hamilton visade sin häpnad
över ett sådant påstående, tillade Karl: »Ja, visst talade jag
vid Hall, men vad jag säger till en person mellan fyra ögon,
måtte ingenting betyda.» — »Det var», skriver Hamilton,
»mig svårt att härvid bibehålla lugnet, och möjligen tolkade
mitt uttryck mera än mina ord, vad jag tänkte, då jag sva-
rade: ”Om betydelsen av kungsord har jag icke rätt att
yttra mig, men det vet jag, att m in a ord ej behöva vittnen,
för att jag skall anse mig av dem bunden.'»

När de svenska frivilliga i dausk-tyska
kriget hotades med arkebusering.
Sid. 216.

Krigsarkivarien Steckzén har i Svenska dagbladet för den
15 mars 1935 berättat, hur upprörda tyskarne blevo över
att svenska frivilliga deltogo på Danmarks sida i 1864 års
krig. Särskilt var man inom den tyska arméledningen för-
grymmad över att löjtnanten friherre Hugo Raab, som i slutet
av 1850-talet genomgått den berömda tyska krigsakademien,
ställde sina stora militära insikter till danskarnes förfogande.
Raab hade visserligen under sina Berlinår aldrig stuckit
under stol med sina sympatier för Danmark utan rent ut
sagt ifrån, att om det bleve krig mellan Preussen och Dan-
mark, så skulle hans plats vara på den danska sidan. Men
när så verkligen skedde, blev förtreten inte mindre för det.

De svenska officerare, som inträdde i dansk tjänst, kunde
göra detta därigenom, att de fingo tjänstledigt på ett år
från sina beställningar hemma i Sverige. Men de tillhörde
alltjämt svenska armén. Detta gjorde naturligtvis saken
